Storsund, Gotland. September 2015. Storsund är en insjö med sötvatten, omgiven av skogsmark och myrområden. Här finns en koloni med gråhägrar, och under senare år har även en koloni med ägretthägrar etablerat sig här. Den första säkra häckningen av ägretter skedde vid sjön 2012. Det är intressant, för arten har tidigare inte varit en svensk häckfågel. Och ännu är artens existens i landet, som häckfågel, långt ifrån säkrad.

Från fågeltornet är det en god utblick över sjön med omnejd. Och ute på klarorna lyser det vid mitt besök vitt – av ägretthägrar. Det är lite svårt att få koll på antalet, då det finns vassar som skymmer. Men så kommer ett par subadulta havsörnar in över sjön, och då lyfter alla ägretthägrar.

Jag kan räkna till 22 individer, när ägretterna är i luften. Räkningen görs om flera gånger, med samma resultat. Ägretthägrarna är otroligt vackra, de ser ut som graciösa sagoväsen när de rör sig med långsamma vingslag i luften. Havsörnarna slår sig ner i ett träd, där de vilar, kanske är de mätta. Hägrar och krickor återvänder till vattnet, lugnet återvänder.

Många av hägrarna börjar fiska i en vik ganska nära min utkikspunkt. Jag kan se hur de fångar småfisk med näbben, hur de kastar upp fisken i luften för att vända den rätt, sedan sväljs fisken med huvudet först. Det går fort, man undrar om fisken ännu lever, när den hamnar i hägermagen. Det ser ut som det är småaborre som fångas mest.

En individ, som får antas vara en hybrid mellan gråhäger och ägretthäger, får jag in i tubkikaren. Den har klargul näbb och vit fjäderskrud ner på halva kroppen. Därunder är den grå, tecknad som en gråhäger. Icke häckande ägretthägrar, de unga, har gula näbbar, medan de äldre häckande har svartaktiga näbbar, utom vid näbbroten, där det fortfarande lyser lite gult.

En ägretthäger sköts i Västerås i november 1856 ”af H:r Mr. Johansson”. Arten kallades då ”Hvit Häger”. Ägretthägern har under senare år expanderat kraftigt i norra Europa, arten har kunnat beskådas tillfälligt bl a vid Asköviken. Denna hägerart har observerats ett 50-tal gånger i Västmanland 1976-2017.

Detta är en värmeälskande art, och expansionen norrut kan ha underlättats av klimatförändringen. Ytterligare en starkt bidragande orsak är förstås minskad jakt. Hägrar har i äldre tider beskattats hårt.

Som ett exempel kan nämnas, att när ärkebiskopen av York tillträdde sitt ämbete under pompa och ståt år 1465 tillagades 400 hägrar åt gästerna. Ägretthägern och silkeshägern har i sen tid varit nära utrotningens gräns, när efterfrågan på de plymliknande ryggfjädrarna, ägretterna, var som störst runt sekelskiftet 1900. Sådana fjädrar skulle enligt modets lagar då pryda damernas hattar.

Slakten på de vita hägrarna var hisnande i omfattning. Det rörde sig om miljontals fåglar som fick sätta livet till. I USA dödades 3 miljoner silkeshägrar för plymernas skull. När arten nått utrotningens brant där, exploaterades istället Sydamerikas hägrar. Under ett enda år exporterade Venezuela 1.583.733 hägerskinn.

Denna monstruösa utrotning av de vita hägrarna gjorde att naturvårdsorganisationer som ”National Audbon Society”, understödd bl a av president Theodore Roosevelt, och ”Royal Society for the Protection of Birds” uppstod och kunde växa sig starka. Dessa organisationer fick stopp på handeln med hägerfjädrar en bit in på 1900-talet.

Plinius den äldre föddes 23 e Kr. Han var inte en framstående fågelskådare, men hans texter sammanfattar samtidens syn på fåglarna, där Aristoteles var en viktig auktoritet. I Plinii bokverk Naturalis Historia i 37 band, avhandlar band 10 fåglarna. Om hägrar skev han:

”Det finns tre sorters hägrar: den vita, den spräckliga och den askgrå. Dessa fåglar lider vid parningen. Hanarna skriker ljudligt och gjuter även blod från ögonen. De äggstinna honorna lider inte mindre under värpningen".

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.