Ottenby Kungsgård, Öland. Maj 2015. Vi sitter i bilen och väntar att regnet ska upphöra. På de vida åkermarkerna i norr, som vi just passerat, har stora flockar med kråkor och kajor samlats. Så får vi syn på en mycket odefinierbar fågel, som med starka vingslag kommer rakt mot oss över fälten. Dess kropp lyser oformligt av svart och vitt. I kikaren skingras mystiken, det är en duvhök som slagit en kaja. Bytets fjädrar spretar i oordning, och blandar sig med hökens vita dun, allt fladdrar av vinden. Flykten är målmedveten, gissningsvis finns det ett hökbo någonstans i närheten, där hungriga ungar väntar på mat.

Södviken, Öland. Maj 2016. Gråtrutar klagar, vilket får oss att spana mot norr. Där på en strandsten sitter en havsörn, och duckar för trutdykningarna. En lärkfalk blir jagad av en vipa, som har ungar på ängen. Plötsligt byts roller, falken börjar jaga vipan. Bägge manövrerar undan anfallen. Över strandängen kommer en duvhök, med en stare i klorna. Den har riktning mot ett skogsområde där duvhöksungar hungersropat tidigare år. Höken attackeras vid överflygningen av i tur och ordning en gråtrut, vipor och starar. Alla värnar de om sina släktens respektive fortbestånd.

Tällevika, Fårö, September 2016. Ett 20-tal kentska tärnor huserar på den lilla Lassorholmen, bland skrattmåsar och gråtrutar. Längst ut på Norsholmen, i silhuett mot himlen, sitter en havsörn och spanar. Den har just rensat de yttre skären från skarv och havstrut. Så kommer sjöröken invällande över viken, och suddar ut nejden. Solen går till motvärn, och målar guld över den närmaste ännu skönjbara stranden. Så hör jag hur måsar och tärnor gör ett stort lyft ute på holmen. Därefter tystnad. Och ur intet kommer duvhöken roende i lufthavet med långsamma vingslag. Den har utnyttjat sjöröken, för att överraska sitt byte. I klorna hänger en av strandängens starar, död.

Det här var tre exempel på ganska typiska nutida duvhöksmöten. Duvhöken koloniserade antagligen vårt land redan när det beskogades efter den senaste istiden för 10.000 år sedan. I 18 av de 21 järnåldersgravar som undersöktes på 1980-talet i Mälardalen, fanns ben av duvhök. Den finns anledning att tro, att jakt med rovfågel, främst duvhök, bedrevs av människorna här redan under 600-talet. Jakt med falk är mer tveksamt, då detta fodrar större öppna ytor. Det mer småskaliga och plottrigt omväxlande landskapet i vårt land passade bättre för duvhöken, som gärna jagar i skydd av skog och buskage.

Duvhöken är en skogsfågel, men den är flexibel i sina jakter, då den ofta jagar över stränder och ängsmarker, och inriktar sig på det byte som för stunden kan överraskas. Ofta sitter den i ett träd på spaning, för att sedan i korta jakter, och utnyttjandes terrängens möjligheter till skydd, anfalla under överraskning. Bytesdjur förekommer med stor variation. En undersökning från Sverige visar på ett 50-tal fågelarter och 10 däggdjursarter. Motsvarande undersökning från Danmark gav 69 fågelarter och 16 däggdjursarter. Från Tyskland blev siffrorna 123 fågelarter och 16 däggdjursarter. Ju längre söderut, desto fler arter att välja på.

Jakt samt biocider är två faktorer som har begränsat duvhökens numerär. Men den främsta reglatorn för duvhökstäthet i ett område är tillgängligheten till föda. Duvhökar har inga fettupplagringar på sina kroppar, eftersom de måste vara snabba vid sina jakter. Sviktar näringsunderlaget under en period, blir det genast risk för svält. Detta gäller förstås även för ungarna i boet. Ofta dör de minsta ungarna av näringsbrist, och uppfattas då av syskonen som ett vanligt bytesdjur. Fåglarna känner inte den negativa klangen av kannibalism, och därför händer det exempelvis också att en duvhök kan döda en duvhök - som byte.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.