Ejdern är en utpräglad havsfågel. Även när vågorna rullar höga utefter kusterna, kan man se ejdrar i flock, som obekymrat lyfts och sänks av vattenmassorna, som oberörda tar topparnas skumkaskader. För en stunds vila kan denna sjöfågel ta sig upp på en strandsten, och till ackompanjemang av havets vredgade och oförtröttliga dån kan den lägga huvudet på ryggen för en sovstund. Detta lugn hos fågeln, i bjärt kontrast till ett oroligt och nyckfullt hav, i denna kontrast finner jag en fascination över ejdern. Hela dess väsen utstrålar en anpassning till havet som livsmiljö.

Människor har sedan urminnes tider vistats vid kuster, i likhet med ejdrar, och med dessa fåglar har vi en lång kulturhistoria. Benrester från järnålder och vikingatid antyder, att ejdern redan då utgjorde ett byte. Från Danmark finns ett subfossilt benfynd av arten som daterats till före den senaste istiden. Tanken svindlar.

Utnyttjandet av arten under senare århundraden har bestått av jakt för köttet, äggtäckt för föda, samt duntäckt för värmeisolerande stoppning. Eftersom jakten innebar ett motsatsförhållande till ägg- och duntäckt från ejderbon, så kom olika grupper att ställas mot varandra. Från 1761 blev det genom en kunglig förordning förbjudet att plocka sjöfågelägg i Sverige. Något som fattiga skärgårdsbor knappast ansåg sig kunna leva upp till. Linné lovordade i böcker från samma tid ejderdunets mjukhet och värde, och andra samtida skribenter var emot vårjakten på arten.

Debatten om ejderna behov av skydd fortsatte under 1800-talet. Detta var en tid då vapnen förbättrades och jakten intensifierades, varvid de ditintills rika ejderbestånden efter våra kuster minskade kraftigt. 1858 skrev biologen Sven Nilsson:

” Ejdergåsen är utan tvivel en af Skandinaviens nyttigaste foglar och kunna blifva af stor vinst för skärgårdarna, om dermed hushållades klokt. På de skär och holmar der hon får häcka ifred, ligger redde vid redde, och hon är alls icke skygg. Hon skulle utan tvifvel inom få decennier talrikt föröka sig, och lemna en betydlig avkastning i ägg och dun. Nu plundras, på skamlöst sätt, ejderbon på alla ägg och allt dun, så snart de finnas, och foglen skjutas för vette. Följden blir en ständig minskning”.

När äggningen bedrevs ansvarsfullt av skärgårdens folk, så utgjorde den inte ett problem för återväxten. Äggen skulle tas i början av botiden. Detta kunde avläsas på redena. När honan börjar ruva, plockar hon dun från sig själv och lägger som en bädd runt boet. Bäst var alltså att plocka ägg vid reden som innehöll endast lite dun. Äggets inre liv kunde också avläsas genom att lägga ägget i vatten. Flöt det var ägget ruvat, och då lades det tillbaka. Sjönk ägget var det oruvat, och kunde tas. Genom att beskatta redena på ett ansvarsfullt sätt, lade honan nya ägg i redet, och det var viktigt för återväxten att hon slutligen fick ruva fram en ny kull.

Duntäckten från ejderbon beskrevs under 1800-talet som både lönsam och olönsam, beroende på skribent. En uppgift gör gällande, att 600 plockade reden kunde ge en inkomst på 1000 riksdaler, vilket var en god inkomst. En annan uppgiftslämnare menade att timpenningen vid rensningen stannade vid 6,75 öre per timme, oräknat insamlandet av dunet i fält, vilket betecknades som en ringa inkomst. Det blir stor skillnad på rensningstiden, om plockning sker tidigt eller sent i ruvningsperioden. Äldre bon är förstås skräpigare.

Duntäckt förekommer ännu idag, framförallt på Island, vars totala export beräknas till 3 ton, vilket motsvarar 70% av den totala försäljningen på världsmarknaden. På Island ersätts dunet i bona med halm, vilket inte ska äventyra ungproduktionen.

Efter kunglig rekommendation 1869 stadgades för Kalmar län ett skydd för ejdern och dess ägg, vid vite om 75 riksdaler för överträdelser. 1951 förbjöds vårjakten på ejder, vilket skapade stora protester hos skärgårdsbefolkningen, men fick till följd att antalet ejdrar ökade. Ejderbeståndet i Östersjön upplevde dock åter en kraftig nedgång en bit in på 2000-talet. Orsaken till detta är inte känd.

Flera undersökningar har gett stöd för att ejdrarna skulle lida av tiaminbrist (vitamin B1), vilket kan påverka överlevnaden negativt. Övergödningen i Östersjön har kortsiktigt gynnat bottnarnas blåmusslebankar, ejderns främsta föda, och när miljön i havet förbättras kommer musslebankarna att minska, med minskat antal ejdrar som följd, menar viss forskning. Överfisket av torsk, gör att skarpsillen ökar, som i sin tur gör att djurplanktonen minskar, vilket ger mer växtplankton. Men också mer dött organiskt material på bottnarna, som vid nedbrytningen slukar syret för musslorna. Samspelet mellan växtplankton, filtrerande musslor och musselätande fåglar, är viktiga forskningsfält för att förstå tiaminets roll vid sjöfågelsdöd.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.