Asköviken, en vårvinterdag. Solen sken över åkrar och ängar, det var dagsmeja. Vi skulle just lämna de öppna fälten, för att gå genom de trädbevuxna hagarna upp mot Askö gård. Jag gjorde ett sista svep med handkikaren, ut mot Stenarna. Och där flög ett par rovfåglar. De vita övre stjärttäckarna och de mörka fläckarna på undersidans vingknogar gav snabbt besked om arttillhörigheten: Fjällvråkar.

De bägge fåglarna flög mycket lågt över fältet, och de hade en relation, avslöjades genom luftlekar. Den ena flög uppåt några tiotal meter, och dök sedan i en kurva ner mot den andra, som då vek undan. Det var ganska uppenbart att det var en lek. Fåglarna tumlade om varandra en god stund. Tolkningen blev att detta var ett par, som startat sina bröllopsritualer redan under flyttningen mot någon fjällvidd för häckningen.

I fjällvärlden häckar gärna fjällvråkarna på gränsen mellan skogsland och kalfjäll. En gång för ca femtio år sedan gick vi från Padjelanta in mot Sarek, i obanad terräng genom fjällbjörkskogen. Plötsligt kom en fjällvråk farande över topparna, i störtdykningar ner mot oss, under höga, jamande, protesterande läten. Det var uppenbart att vi kommit nära vråkarnas boplats.

Fåglarnas missnöje följde oss länge, när vi så snabbt som möjligt försökte ta oss ut ur reviret, för att inte störa. Nu var det sommar, och det borde ha varit ungar i boet, då är fåglarna trots allt inte så känsliga. Värre är det under ruvningstiden, då äggen kan lämnas för gott vid upprepade störningar, eller helt enkelt då bli korpmat. Och fjällvråken är inte känd för att intressera sig för omhäckningar.

Fjällvråken är en specialiserad art, med stora krav på omständigheterna, om häckning överhuvudtaget ska ske. I likhet med andra fjällfåglar så är häckningsbenägenheten kopplad till den cykliska gnagarförekomsten. När lämlar och sorkar ökar till toppnivåer, vilket ofta men inte alltid sker vart fjärde år, då är fjällvråkarna snabba på att besätta reviren, och starta upp häckningen. Honan lägger då många ägg, och 4-5 ungar kan komma på vingarna.

När sedan smågnagarpopulationerna kraschar, och uppvisar få individer nästkommande år, då kan fjällvråkarna helt hoppa över att häcka. I ett mellanläge under år när gnagartillgången är på viss uppgång, kan häckningar ske, men ägg kan överges och ungarna dör. Ökar gnagartillgången över den nivån, så kanske 2-3 ungar uppnår flygg ålder.

Gnagarnas fyraårscykel, som tidigare varit ett ganska stabilt fenomen, är dock inte norm längre. Mellan åren 1982 – 2011 fanns det ingen egentlig topp på gnagarförekomsten, och då svarade fjällvråkarna med minskad häckning. Antalet fjällvråkar i områden som Stora Sjöfallet har alltsedan 1970-talet halverats, vilket torde ha med sämre häckningsframgång att göra.

Forskarna försöker finna en förståelse. En trolig orsak är klimatförändringar. När temperaturen i fjällvärlden ibland ligger på plus vintertid numera, så rinner smältvatten ner i rummet mellan snöytan och markytan (det subnivala rummet). Detta är normalt lämmlarnas skyddade boenden, och de blir numera bokstavligen dränkta, med minskad lämmelproduktion som följd.

Senare års forskning har uppnått ganska häpnadsväckande resultat, när det visat sig att arter som fjällvråk och tornfalk faktiskt kan se gnagarnas doftspår. Detta har visats experimentellt, och bygger på att rovfågelögat tycks ha möjlighet att se ljus med kort våglängd, till exempel UV-ljus. Detta ligger utanför människoögats förmåga. Gnagarnas doftmarkeringar reflekterar UV-ljus, oklart om det är avföringen, urinet eller körtelsekretet som har den egenskapen. Klart är dock att fjällvråken optimerar sin jaktframgång med sin förmåga att se UV-ljus.

Detta till trots, så är reproduktionen svag, och arten i Skandinavien räknas som missgynnad med förbehåll, medan världspopulationen betraktas som livskraftig. Fjällvråkarna flyttar i sydostlig riktning mot Öst- och Mellaneuropa. Övervintrande individer kan dock ses även i Sydsverige. Vissa år finns enstaka individer som tycks hålla vinterrevir exempelvis vid Asköviken strandängar, och sådana individer är väl synliga när de ryttlar över relativt begränsade ängsarealer på spaning efter sork.

Fjällvråkarna tar utöver gnagare även andra bytesdjur, beroende på tillgång i området. Fåglar i lämplig storlek kan fångas, oftast unga och oerfarna individer, liksom mindre däggdjur och ödlor. Vråkarna kan själva bli slagna av örnar och andra större rovfåglar. Boungar är förstås speciellt utsatta. Vid marknära häckningar kan björn, järv, och rävar röva boet.

Gamla namn för fjällvråk är skenvråk, grå falk, strumpvråk och fjösbent vråk. De två senare namnen anspelar på att arten har fjäderklädda tarser ända ner till tårna. Sven Nilsson beskrev 1858 den fjösbenta vråken:

”I dess tröga och låga flygt samt ängsliga, hopkrymta ställning, igenkänner man lätt dess nära släktskap med Ormvråken. Han är dock något modigare än denna, och skall kunna inöfvas till harfångst. Med ufven lefver han i ständigt krig......Dess läte är ett högt kahaa, som liknar ormvråkens melankoliska skrik och passar fullkomligt till de rysliga trakter, hvilka han bebor”.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.