Änder indelas i dykänder och simänder. Bland simänderna är gräsanden den mest kända arten. Det är inte så konstigt, eftersom denna and rör sig i vår urbaniserade miljö, som parkdammar badplatser och gräsmattor. I människans närhet blir gräsanden lätt orädd. Men gräsänder ute i naturen uppträder normalskyggt för oss. Inte underligt det heller, andjakter sker i naturen, men inte i städerna.

Gräsanden har en vida spridd utbredning i världen. I Sverige finns den överallt som häckfågel utom på kalfjällen. Från Mellansverige och söderut kan den dessutom övervintra, bara det finns öppet vatten. I Västerås med omnejd kan vi därför skåda gräsänder året runt, och det är alltid spännande att se vad de här fåglarna har för sig, och hur de relaterar till sin omvärld.

De olika beteenden som denna art uppvisar är väl beskrivna, eftersom gräsanden är så allmänt uppträdande i vitt skilda biotoper. Man skiljer mellan beteenden som har med parbildningen att göra, samt beteenden som har med parningen att göra.

Redan under sensommaren inleds det sociala spel, som är kopplad till parbildningen. Detta pågår sedan under höst, vinter och vår. En grupp hanar simmar i klunga, med honor i klungans utkanter. Hanarna flyter imponerande högt på vattnet, de ruskar sina huvuden, sedan vidtar grymtpipet, som även kallats den japanska bugningen, då hanen graciöst doppar näbben och kastar ett pärlband av vattendroppar i luften.

Därefter vidtar korthögrörelsen och nedupprörelsen, vilka liknar hetsiga vattengymnastiska övningar. En hona som imponeras av hanarnas spel, kan nicksimma i vågrätt ställning genom hanklungan, vilket hetsar hanarna ytterligare. Hanarnas spel torde vara en uppvisning för att honorna ska kunna välja ut den hane som bäst ska kunna föra deras gener vidare i släktleden.

När en parbildning väl har skett, kommer hanen att vakta sin hona, och andra hanar motas obönhörligen bort. Detta innebär för hennes del, att hon kan proviantera i lugn och ro, och slippa att ständigt ta sig undan de friare som i en strid ström annars skulle uppvakta henne.

Under senhösten kan man se parningar inom de etablerade paren, vilket sker ute på vattnet. Parningar föregås av serier av olika instinktiva handlingar hos både hanen och honan, och dessa handlingar måste gripa in i varandra på rätt sätt, om parningen ska kunna fullbordas. Det är som ett blixtlås, om nabbarna inte griper in i varandra på rätt sätt, så kommer man inte längre.

Syftet med detta spel kan vara, att förhindra hybridisering mellan olika arter, då varje art har artegna symbolhandlingar inför parningen. Höstarnas parningar sker trots att hanens könskörtlar är helt outvecklade, men är i övrigt fullständiga anatomiska parningar, dvs att fåglarnas kloaker har mötts.

Hos etablerade par återfinns beteenden som föregår parningen. Dessa beteenden förekommer sällan hos individer som inte lever i ett parförhållande. Paret börjar med pumprörelser med huvudet uppåt-nedåt, honan lägger sig på vattnet alltmer vågrätt, hanen kliver upp på hennes rygg och naggar henne lätt i nackfjädrarna, varvid hon tyngs ner i vattnet så att bara huvudet sticker upp. Efter parningen nicksimmar hanen något varv runt honan, och bägge parter kan bada eller börja med ett rituellt vingputsande, där vingspeglarnas klara färger exponeras. Detta efterspel kan antas ha funktionen att stärka samhörigheten mellan parterna.

Parningar sker som tätast en tid innan honan kläcker. Det är enbart hon som därefter ruvar och tar hand om de små dunungarna. Hanarna samlas vid ruvningstiden i hanflockar på särskilda skyddade platser där de sedan kommer att rugga. Även honorna ruggar när ungarna ännu ej är flygga, flygförmågan vid ruggningen fungerar inte under någon månad. Men för hennes del är det ganska ointressant att flyga, eftersom hon vakar hårt över sin avkomma, som ännu inte kan flyga.

När ruvningstiden inleds bryter andparet sin relation. Om kläckningen misslyckas, kan dock ett nytt häckningsförsök inledas. För att möjliggöra detta, tycks det vara så, att hanen behåller sin sexuella drift ännu en tid. Nackdelen med detta är, att en del hanar vid denna tid vill para sig med honor, som är ovilliga till parning. Dessa beteenden, eller våldtäkter, är mycket brutala, och de är plågsamma för oss människor att bevittna.

I en undersökning framgick det att 6% av de honor som utsattes för sådana udda beteenden, avled genom drunkning. En möjlig förklaring till denna avvikelse kan vara, att de djupa sociala instinktshandlingar som normalt präglar gräsändernas liv, och som i stora drag förhindrar våldsamheter, hos vissa individer kan sättas ur spel i alltför täta populationer.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.