Stockviken, Sudret, Gotland. Augusti 2015. Här vid viken finns en hägerkoloni, och så här års syns de nu fullstora årsungarna och de gamla både i häckningstallarna och på strandängar, i vassar och i klarytor.

Från fågeltornet kan jag följa gråhägrarnas vardasbestyr. De fiskar på klarorna, genom att stå blickstilla, eller kliva framåt ytterst försiktigt, för att sedan vid visuell kontakt göra ett blixtangrepp med dolknäbben mot någon fisk. De vilar på våtmarken, och smälter måltider.

Och de håller havsörnarna, som regelbundet vid överflygningar ger stora uppflog över sjön, under skarp uppsikt. När en gråhäger fått syn på en avlägsen örn i skyn, sträcker den hals och vinklar huvudet. I det läget börjar fågelskådaren spana runt horisonterna. När örnen kommer nära flyger alla hägrar upp, liksom änder och vadare, för att sätta sig i säkerhet.

Jag ser en lustig episod. Flera hägrar står i vassen. En ung häger vill göra dem sällskap. Men den vill samtidigt ha utsikt. Därför landar den på ryggen av en ko, som betar av vattenväxterna. Kon blir inte störd av besöket. Antagligen händer detta nu och då, när kor och hägrar gärna vistas på samma yta. När kon tar några steg framåt, tycks hägern uppfatta sittplatsen som obekväm, den flyger därifrån. Och jag har inspireras till en målning.

Gråhägern är en kufisk figur i fågelfaunan. Krumryggad och ihopkrupen i normalställningen, och med – enligt Guinness djurrekordbok – en av fågelvärldens långsammaste vingslag, 2 per sekund vid verklig flykt. Hägerns utseende är ändamålsenligt för dess liv, men forna tiders naturlärda hade inte tillräcklig kunskap för att inse det. Så här beskrev fransmannen Buffon arten, för drygt två sekler sedan:

”Denna ensamma, sorgliga, melankoliska, denna av naturen kanske mest vanlottade fågel, bär ett mödosamt och uselt liv, samt tillbringar hela dagar orörlig på samma ställe för att lura på sitt rof. Ofta fastar han ganska länge och omkommer understundom af bristande föda och köld. Af instinkten tålig, tung och ovig i sina rörelser, till lynnet vild, känslolös och misstroende flyr han menniskan på ganska långt håll…”

Allmogen såg att hägern hade framgång i fisket, och det gav upphov till en tro, att fågelns ben avsöndrade en för fiskarna angenäm doft. Över huvud taget fanns många förställningar knutna till denna art. Den ansågs magisk på många sätt, i vitt skilda kulturer.

Vid jakt med dresserade falkar, som hade sin storhetstid under medeltiden, ansågs det ädlaste bytet utgöras av häger, åtminstone bland de priviligerade klasserna. För dessa utgjorde denna form av jakt i första hand ett nöje samt ett skådespel, då hägern bjöd falkarna motstånd med sin långa huggnäbb. Jaktslott kunde byggas vid de färdvägar som hägern tog, från fiskevattnen till bo-kolonin. Från terrasser på byggnaden kunde då grevar och slottsdamer bekvämt bese skådespelet. Vid rätt ögonblick släpptes falkarna. Dessa fick snabbt syn på hägern, och tog sig upp ovanför densamma, för att sedan störtdyka ner mot bytet.

Därvid kunde hägern dödas av de framskjutna klorna, eller tvingas ner på marken, där speciellt dresserade hundar understödde och skyddade falkarna, tills falkeneraren hann fram till bytet. Köttet av unghägrar ansågs av överheten som en delikatess, som exklusivt tillagad serverades vid fester. Men många gånger släpptes hägern fri, om den var oskadad, då det var själva skådespelet som var det viktiga.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.