Min första havsörn skådade jag från Ängsös klippor. Det var ett drygt halvsekel sedan. Vi stod och spanade ut mot Granfjärden, i riktning mot Fagerön och fartygsrännan. Vi hoppades få se någon örn. Under ett flertal besök tidigare till området hade vi dock kammat noll. Så kom den då, synlig som en prick mot den vitgrå himlen, ett par kilometer bort. Mitt hjärta klappade våldsamt, äntligen!

Jag minns att jag kastade mig ner i snön, och riktade in handkikaren mot den avlägsna örnen. Jag ville ju inte skrämma den. Lite snopet konstaterade jag i ögonvrån, att mina äldre kamrater inte följde mitt exempel, och därför kände jag mig lite smått löjlig. Jag insåg av detta att det inte fanns någon anledning att gömma sig, att örnen på detta väldiga avstånd var helt likgiltig för de avlägsna människorna vid klippkanten.

Inte desto mindre var detta en stor upplevelse. Den tunga silhuetten mot himlen, de långsamma vingslagen, allt olikt det jag dessförinnan sett av fåglar! Isvidderna på Granfjärden, och speciellt runt Fagerön, har alltsedan dess haft en dragningskraft på mig. Om det är fina isar i februari-mars, då missar jag inte att ta en heldags isvandring med tubkikaren på axeln. Och naturligtvis är det spaning på havsörn som då gäller. Min målning visar en ganska typisk, nutida upplevelse av örn i området.

Havsörnen var förr en allmän häckfågel i så gott som hela Sverige. För 200 år sedan kan det ha funnits 500 häckande par i landet. Under 1800-talet uppstod en intensiv jakt på detta ”skadedjur”, som fortsatte in på 1900-talet, och drev örnarna till utrotningens brant. Naturvårdaren Bengt Berg fick med boken ”De sista örnarna” en uppmärksamhet som resulterade i att örnarna år 1924, då det endast fanns ca 50 häckande par kvar i landet, blev fridlysta.

Därmed började en återkolonisering, som gick ytterst långsamt delvis beroende på omfattande tjuvjakt. Ytterligare en katastrof för örnarna inträffade, när miljögifter som PCB och DDT och Metylkvicksilver förgiftade fåglarna och deras ägg, under 1950- och 60-talen. Örnbestånden kraschade återigen, och gifterna kom att förbjudas i en rad länder, efter boken ”Tyst vår”, av biologen Rachel Carson, som utkom 1962.

Naturskyddsföreningen startade i början av 1970-talet Projekt Havsörn. Andra organisationer anslöt, som Örn-72. Metoden var att erbjuda örnarna, och speciellt de oerfarna ungfåglarna, giftfri vinterföda, och på så sätt få deras vinteröverlevnad att öka. Jag är stolt över att ha varit en av hundratals ideella fågelskådare, som dragit ut döda grisar och slakteriavfall till sådana åtelplatser. Den massiva åtlingen kom att ge resultat. Örnstammen ökade åter, sakta men säkert. Och gamla häckningsområden, som Mälarbygden återtogs av havsörnarna.

Att nu en vinterdag se 10-15 havsörnar på isarna runt Fagerön, det är ganska ordinärt. Många örnar har detta område som övervintringplats. Den ej ekonomiska fisk som yrkesfiskarena låter ligga kvar, efter att vinternäten vittjats, är ovärderligt i sammanhanget.

Men farorna för örnarna har inte blåsts av, trots att vi nu åter har ca 500 häckande par. En av flera faror är blyförgiftning. En blyförgiftad örn kan få svårt att öppna klorna, som stelnar i ett knutet skick, varvid örnen varken kan fånga byten eller äta. Svullnad i kräva och svalg är ytterligare tecken på blyförgiftning. Av 199 döda eller döende havsörnar, som inlämnats till staten mellan åren 2005-2011, hade 20% förhöjda blyvärden i levern, och 14% hade dödliga halter.

Dessa blyförgiftningar kan antingen ha orsakats av påskjutningar med blyammunition. Eller av att jägarna lämnar slakteriavfall i naturen, från vilt som skjutits med blyammunition, och att örnarna därvid ätit blykontaminerat kött. Jägarintresset håller dock hårnackat fast vid att blyammunition, trots att alternativ finns, inte ska förbjudas. Blykontaminerat kött utgör också en fara för människor, och inte minst för jägarna själva, vilket Livsmedelsverket varnat för, vid ett utlåtande 2014.

Under vintern 2016-17 dog ett 20-tal havsörnar i Kalmars län. Den troliga orsaken är att örnarna ätit av kött förgiftat av blyhagel.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.