En åker vid Svinnegarn. September 2016. Vi färdas med bil på 55:an mot Enköping. Då ser vi en mörk figur mitt ute på ett ljust och nyslaget fält, hundra meter från den hårt trafikerade vägen. Utan tvekan är det en örn. Vi lyckas svänga in på en traktorväg, och stannar för kikarspaning. Det är en subadult havsörn, utan gul vaxhud på näbben, och med viss spräcklighet på ryggen, kanske en 2K-fågel.

Örnen ser helt malplacerad ut i sin ensamhet på det vida fältet, endast ackompanjerad av en intresserad kråka. Normalt borde den inte sitta så öppet, nära trafikleden med all dess aktivitet. Örnar har en viss inbyggd skygghet. Strax lyfter örnen, och börjar cirkla över platsen, som om den faktiskt vill stanna på åkern.

Klorna sträcks nu neråt, örnen faller snabbt, och strax innan markkontakt kastar den fram benen – och greppar om en stor, död hare, som ditintills varit dold för oss i stubbåkern. Detta var alltså orsaken till att örnen var på plats.

Den stora fågeln gör nu, utan att själv landa, ett lyftförsök, med ena fotens klor nedgrävda i haren. Planen är nog att i flygande fläng få större lyftkraft. Men lasten är uppenbarligen för tung. Efter att ha fått upp haren en meter i luften, släpper örnen greppet, och bytet beskriver en spiralrörelse neråt, och landade åter på marken i ett moln av damm.

Örnen överger nu bytet och försvinner flygande söderut, kanhända avser den att återkomma vid en senare tidpunkt, då det inte är så mycket mänsklig aktivitet i området, för att på plats och ifred få förtära bytet. Om haren hade blivit slagen av örnen, eller om den dött av knivarna från en slåttermaskin, det vet vi inte.

En stor hare kan väga 4-7 kilo, örnens vikt ligger på samma nivå. Att lyfta med så tunga byten är i princip omöjligt även för en stor örn, och en mer erfaren örn skulle nog inte ens ha försökt. Förr trodde man, att örnarna kunde ta barn och lyfta med dem, vilket också gav motivation till att döda örnarna. I ”Norges Dyreliv”, band 2, 1948, av Edvard K Barth berättas:

”Det enda barnarov, som kunnat bevisas, skedde 1932 vid Leka i Nord-Tröndelag och utfördes av en ovanligt stor havsörn. Det gällde en flicka på 3 ½ år. Hon vägde 19 kg och det är obegripligt, att örnen kunde bära henne till en klipphylla, som låg 250 meter över marken och 2 km därifrån.

Flickan hade lyckligtvis mycket kläder på sig och tog därför ingen skada. Man fann henne på klipphyllan fem timmar senare utan en skråma. Örnen hade troligen förväxlat det otympligt påpälsade barnet med ett djur. Den flög emellertid sin väg så snart den nått fram till klipphyllan.

Flickan kunde själv berätta om händelsen: En stor mås hade fört bort henne, men så snart den stora fågeln hade landat och hon hade hämtat sig efter luftfärden, hade hon sträckt upp armarna och hött åt den. ´Och då flög den´, sa hon”.

Ja, vad säger man. Den lilla flickan hade nog lite ”alternativa fakta” att berätta, som det så populärt heter idag. Det troliga är, att hon strängt förmanats att inte gå iväg själv upp i bergen, men att hon gjort det ändå. För att slippa en utskällning drog hon till med sin historia, vilket ur hennes perspektiv var ett smart drag, då ingen vuxen blev arg på henne. Och ingen vuxen hade ju heller sett det hela, så ingen kunde säga emot. Ilskan vändes antagligen istället mot örnarna.

Exemplet visar hur viktigt det är med kunskap, för att möta fantasi och fördomar. Och därvidlag har lyckligtvis mycket hänt på sju decennier.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.