Fagerön, Mälaren i mars. En kråka dimper ner på de vita vidderna. Där sitter den och spanar. Länge, ganska orörlig. Så får den syn på något i fjärran, en avvikelse i islandskapet. Det blir en ny flygtur. Kanske är det propellerskadad fisk vid fartygsrännan. Eller "skräpfisk" som lämnats kvar på isen av någon fiskare. Nya kråkor flyger in till fyndplatsen. Ett par örnar ser kråksamlingen från omgivande holmar. Även de flyger in, och kråkorna får ge plats. Nu vidtar ett skådespel, när matbitarna ska fördelas enligt naturens egen hierarki.

Rastholmen, Asköviken i maj. Tubkikaren berättar. Grågässen har nya små gula kycklingar på strandängen. De håller till ute vid bäcken. De vistas familjevis och det ser rätt idylliskt ut. Så landar två kråkor vid sidan av en gåsfamilj. De bägge föräldrarna larmar varning till ungarna, som lydigt ansluter tätt intill de vuxna. Kråkorna hoppar fram. De vill åt en kyckling, men de aktar sig för de vuxnas näbbhugg och hårda vingslag. Istället delar de upp sig, och gör framstötar mot gruppen, både framifrån och bakifrån.

Kråkorna fintar från olika håll, föräldrarna rusar av och an för att parera, ungarna gör sitt bästa för att hålla undan. Så kommer en unge lite på sidan i svängarna, en av kråkorna når fram, ett par näbbhugg senare är kycklingen död. Den kvarvarande gåsfamiljen retirerar undan. Och kråkorna fördelar bytet.

Kråkan är en fågel som märks i vårt land. Den är allestädes närvarande, vid sjöstränder, vid kuster, kobbar och skär, på åker och äng, i skogsmark och fjäll. Överallt sitter den och spanar på allt och alla, bedömer situationer och skrider sedan beslutsamt till handling. Man behöver inte heller vara speciellt mycket fågelskådare, för att kunna tolka kråkans olika läten. De vanliga lätena indikerar på ett tydligt sätt vilken sinnesstämning som fågeln befinner sig i.

Varning för rovfågel är ett rullande knarrande. Är kråkan hotad kommer något ångestladdat in i ropet. Kontaktlätet i spridda flockar är mer avspänt. Kråksången innehåller förutom kraxanden även en del osannolika ljud. När många kråkor samlas på våren för att sjunga ihop uppstår något alldeles extra i ljudväg. Erik Rosenberg, svensk ornitologis nestor, beskrev i den klassiska fälthandboken ”Fåglar i Sverige” 1968, dessa sammankomster som ”fruktansvärda konserter”.

Allmogen har under århundraden haft funderingar kring de kråkor som alltid fanns runt torp och gårdar. Ordet kråka är ljudhärmande och belagt åtminstone alltsedan ca år 1330. Man har i alla tider tolkat in ord i kråkkraxet, och fått till historier och barnsagor, ibland med ett visst budskap. Exempel: Kråkan lockar och pockar att en groda ska komma upp ur dammen. Grodan är först skeptisk, men ger med sig. Väl på land så hugger kråkan tag, och grodan skriker då:
Vart tog äran vägen!?
Bak i röven! svarar kråkan, och äter upp grodan.

Kråkan har gett vädertydor. ”När kråkorna samlas och kraxar blir det regn”, är en föreställning som florerat i hela Norden. ”Håller kråkorna till i höstackarna väntas dåligt bärgningsväder”, sades i Västergötland. ”Bygger kråkorna boet högt blir sommaren regnig, och lågt, då blir det en torr sommar”, menade man i Halland. ”Om kråkan flaxar vilt på vårliga dagar, blir grödan fin i våra hagar”, diktade man i Östergötland.

Av kråkan kunde man även sedan gammalt ta andra tydor. En krákukarl var under vikingatiden en person som kunde tyda de budskap kråkan förmedlade med sitt uppträdande och sina rop. Kråkan var liksom korpen Odens fågel, och efter kristnandet av landet övergick tolkningen till att kråkan var Hins fågel. ”Sätter sig en kråka på kyrktornet och skriker, dör det någon inom församlingen”, torde vara en sentida tolkning av detta, från Skåne. ”Kraxar kråkan nattetid förebådar hon dödsfall”, har det upptecknats från Närke.

Kråkor har i alla tider jagats av människor. Innan skjutvapnen var utvecklade jagades ett flertal arter med hjälp av en tam berguv som lockfågel. Vid åsynen av en uv går många fågelarter till anfall, och sätter sig på grenarna intill för att ropa sina varningsläten. Dessa grenar beströddes med fågellim, som tillverkades av mistelbär. Kråkor och andra arter fastnade, och kunde avlivas.

Kråkjakten skedde kanske främst för att de inte skulle äta upp utsädet på åkrarna, men de har även ätits uti backstugorna. Speciellt goda ansågs mars- kråkorna vara, de ansågs fetare. ”Mars kråka är så god som april orre” sade man i Värmland.

Buffon beskrev i bokverket ”Naturalhistoria” (svensk översättning 1806) hur kråkjakt utan vapen kunde gå till: ”Det lustigaste sätt att fånga dem är att lägga en bit kött i botten af en pappersstrut och fågellim strykes kring den öppna ändan. Det är i synnerhet vintertiden, som detta sätt nyttjas. Man sätter dessa strutar i snön. Kråkor och Korpar, som blifva varse köttet, sticka in hufvudet i struten. Strax fastnar då denna på hufvudet, och de börja då flyga i rät linea, till dess de tröttna och nedfalla af vanmakt, emedan de icke se vidare”.

Denna jaktmetod, i all sin grymhet, har även förekommit i vårt land, exempelvis för fångst av trana. Kråkor har även fångats med vanlig metkrok i kött, satt på lina, som halades in när kråkan svalt köttet. Ur etisk synvinkel får man vara glad att sådana jaktformer inte tolereras idag.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.