Kungsfågeln är en ytterst liten fågel, som kan vara svår att få syn på. En typisk situation, är att man går genom en granskog om våren, och blir uppmärksam på ett fint pipande, som ligger högt på tonskalan. Det är en pipramsa som skyttlar fram och tillbaka med pauseringar, och den avslutas med en svirrande ton.

När man då söker igenom grankvistarna på jakt efter pipandets ursprung, kan man efter en stunds letande finna en eller flera av de små kungsfåglarna, som svirrar omkring som kolibrier vid de yttre kvistarna av grenarna, där de söker efter små spindeldjur, kvalster och puppor som finns mellan barren. Kungsfåglarna sjunger medan de näringssöker, att sitta still på en sångkvist är inget för denna livliga art.

Ibland har kungsfåglarna sällskap av mesar av olika arter, i ett s k meståg. De olika arterna har en viss uppdelning av träden, vilket minskar konkurrensen. Och kungsfåglarna, med en vikt på endast 5 gram, näringssöker gärna vid de yttre, tunnaste barrgrenarna, där de tyngre mesarna har svårare att vistas. Kungsfåglarna finns överallt i landet där det finns granar.

Kungsfågeln är 9 cm lång. Färgerna är i huvudsak grå och gröna nyanser. På hjässan ligger ett klargult fält, och i mitten av det gula fältet har hanarna en liten röd strimma, som bara syns vid vissa känsloladdade situationer. Ögat är ett svart pepparkorn, i god kontrast mot den gråvita kinden. Utseendet på fågeln är näpet, detta är Sveriges minsta fågel.

Hur kan en så liten varelse klara sig i den kalla Nord? Kungsfåglarna har verkligen utvecklat strategier som gynnar artens gener. Men individerna blir inte så långlivade, i en hård värld. Vintern är förstås den svåraste perioden att hantera. Kungsfåglarna har då två val, antingen stanna hemma i Sveriges barrskogar, eller flytta till varmare länder. Arten tillämpar bägge strategierna.

De nordliga bestånden är i större utsträckning flyttfåglar än de sydliga bestånden. Yngre individer flyttar i större utsträckning än äldre. Att stanna kvar över vintern innebär svårigheter att hitta tillräckligt med animalisk föda. En fågel på 5 gram måste dagligen äta åtminstone 1/3 av sin kroppsvikt, för att klara nästkommande natt. Vid sträng kyla ännu mer. Kalla vintrar kan beskatta bestånden bland kvarstannarna med uppemot 90 %.

Den andra strategin innebär att flytta till Västeuropa över vintern. Även här sker stora förluster i skarorna. Vid jämförelser mellan ”utresande” och ”inresande” kungsfåglar i landet, så är de inresande få, i förhållande till de utresande, dödligheten är stor utanför vår kust. De bägge strategierna kan dock balansera upp varandra. Efter en svår vinter kan flyttarna öka numerären. Om vintern varit mild, men havet stormig, kan kvarstannarna istället öka numerären.

En kungsfågel kan flyga åtskilliga tiotals mil under ett dygn. Men blåser det motvind, då har de små vingarna inte mycket att sätta emot. Vid sydliga uddar i landet, kan sydsträckande kungsfåglar samlas, för att göra bedömningen om de klarar en havsöverflygning eller inte. Och den bedömningen måste ske utan att de unga vet hur långt det är till andra sidan.

Det är lite av den känslan jag vill förmedla i min målning. Även om flyttningsdriften hos många individer är en oövervinnelig instinkt, så kan det behövas ett heroiskt mod för en så liten varelse att trotsa det vida havets hungriga vågor. Om fettreserverna tar slut över vattnet, så kommer fågeln att drunkna. Trots det så kan kungsfågeln mobilisera så mycket mod och järnvilja, att den till slut kastar sig ut från den trygga kusten. Imponerande!

Medellivslängden för en kungsfågel är två år. Om allt går synnerligen väl, kan livslinjen sträcka sig uppemot 5 år. För att i någon mån skydda artens överlevnad, har artens gener ”tagit beslut om” en riklig reproduktion. Ett enda par kan under en säsong få två kullar (eller fler). Antalet ägg i varje kull är ca 10. Varje par producerar alltså omkring 20 nya individer per säsong. Det är en kompensation för den låga medellivslängden. Kungsfågeln är som art inte hotad.

Allmogen har uppmärksammat den här lilla harmlösa varelsen, och givit den lokala namn som furupytt, granmus, granlus, busklus. Att döda en kungsfågel betydde olycka. Fågelns gula attribut på huvudet har liknats vid en kungakrona, och givit upphov till en fabel, som med viss variation berättas i vitt skilda delar av världen:

Fåglarna hade samlats för att besluta vem som skulle bli deras kung. Tävlingen gick ut på att den som kunde flyga högst skulle bli kungen. Alla började flyga uppåt, men örnen var ju starkast av alla, så strax hade den dragit ifrån, och ingen annan orkade flyga högre. När inte heller örnen orkade ta sig högre, ropade den ut, att nu var den kungen. Men i detsamma lyfte en liten fågel från örnens skuldra, och flög ännu en bit högre. Så ropade den: ”Nu har jag flugit högst, så nu är jag fåglarnas kung!”. Och sen den dagen är kungsfågeln, trots att den är så liten, fåglarnas konung.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, privat ägo.