Othem, nordöstra Gotland, september 2016. En het dag med god termik över land. Vid färd med bilen norrut, får vi över ett slaget fält, helt nära vägen, syn på en stor rovfågel, som svävar lågt över marken. Det är en ung kungsörn. Fågeln kretsflyger i lugnt tempo, uppenbarligen på spaning efter byte. De kritvita banden på vingar och stjärtfjädrar lyser som snö i det skarpa solljuset. Att detta är en årsunge, alltså en 1K-fågel, framgår av den i övrigt mörkbruna, fräscha fjäderskruden, med en gyllenbrun krona på huvudet.

Den unga örnen, som har varit flygfärdig endast några få veckor, ropar. Och den får svar från en mer ljusbrunt färgad örn, en utfärgad minst 5-åring, längre upp i skyn. De bägge örnarna har en relation, och med all säkerhet kan antas att det är en förälder med sin årsunge. Den unga har mycket att lära i jaktteknik, och man får intrycket att föräldern övervakar den ungas ivriga jaktförsök. Ungfågeln flyger över åkerbrynen, i syfte att skrämma upp något småvilt. Den landar en stund i en talltopp, och låter sig beskådas.

Några dagar senare passerar vi samma område, och kan konstatera att bägge örnarna är kvar på platsen. Någonstans i omgivningen ligger rimligen det nu övergivna boet. Vid ett tillfälle kretsar de bägge grandiosa fåglarna helt nära intill varandra, vilket senare ger inspiration till min målning. Sedan tar den gamla höjd, tills den bara syns som en prick i kikaren, medan den unga fortsatt ägnar sig åt lågflygning, intresserad av marksnårens eventuella innehåll av jaktbara byten.

Under senare år har vi haft flera fantastiska kungsörnsmöten på Gotland. En anledning till att kungsörnspopulationen är stark på Gotland, är den rika tillgången till kaniner. Detta bytesdjur är idealiskt i storlek för örnarna. 65 % av vår kungsörnsstam finns annars i Norrbottens och Västerbottens län. Där är de utspridda på större ytor.

Revir med gott om bytesdjur behöver inte vara stora, men är det mindre med bytesdjur så är reviren logiskt nog större. Lämpliga boträd behöver finnas i reviret, och de måste vara riktigt gamla träd (200-550 år), som orkar hålla ett bobygge på flera hundra kilo. Varje par vill kunna bygga flera boplattformar, som de kan alternera emellan under olika år. Kungsörnarna är monogama, och samma gamla par kan återkomma till samma revir åtskilliga år i följd.

I Sverige har denna örn tidigare varit förföljd och jagad till utrotningens gräns, och även hårt drabbad av miljögifter som PCB och DDT. Efter fridlysning 1924 och senare förbud mot dödliga gifter har en återhämtning skett, och arten betecknas numera som ”nära hotad”. Internationellt har den en vid spridning, även om den lokalt har försvunnit från många områden.

En ökad kunskap om kungsörnen i samverkan med ökad information, har lett till att det gamla rovfågelshatet har trätt tillbaka. De skador som örnen kan göra på mänskliga näringar är marginella. I dagens samhälle uppfattar istället gemene man ett kungsörnsmöte som en givande och spännande upplevelse.

Detta hindrar inte att illegal jakt förekommer, att bon rivs ner, att boplatsskogar kalhuggs, att vindkraftverk på fel platser dödar, att ägg och ungar tas av samlare, att störning förekommer från det rörliga friluftslivet, att kraftledningar dödar, etc.

Som jägare är denna örn smidig och framgångsrik, med byten som hare, tjäder, orre, ripa, ejder, gräsand osv. Renkalvar kan slås, men oftast rör det sig om dödfödda kalvar. Vintertid förtärs as. Kungsörnen är aggressiv, och kan trots mindre storlek driva bort exempelvis havsörnar från åtelplatser.

Enligt en 1800-talsuppgift ansågs kungsörnen flyga högst av alla fåglar, och blev därför av forntidens folk kallad Jupiters budbärare, helgad åt denne gud. En mängd tolkningar har under tidernas gång knutits till denna fågel, bl a att den kunde bli hundra år. Det var förstås överdrivet, men bevisligen har en vild kungsörn blivit uppemot trettio år, vilket är en aktningsvärd ålder för vilda fåglar.

En gammal föreställning från Norge gjorde gällande, att örnen var odödlig. När den blev gammal flög den så högt i himlen, att den brände sig på solens strålar, sedan störtade den sig neråt i luftrummet, och därvid föryngrades den. Denna föreställning har i olika versioner och kulturer berättats under åtminstone 3000 år.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.