Själsö, Gotland 1 sept 2016. Ett dynamiskt hav ligger på med sydvästlig vind ca 10 sekundmeter. Den stenklädda kusten är relativt näringsfattig, men en tiometersräcka är grund sandstrand, och där har tång sköljts upp. Jag har ställt mig precis där intill med tubkikaren, för platsen är ett tillfälligt attraktivt näringsställe för några vadare.

Havet brusar och gungar, men jag står blick stilla, och vadarna accepterar mig ganska omgående som ofarlig, bara jag inte rör mig. På ett 10-tal meter kan jag följa deras göromål. Det är några kärrsnäppor, ett par större strandpipare, 3 unga kustsnäppor, och så 1 kustpipare. Utöver detta några skrattmåsar i vinterdräkt.

Kustsnäpporna, resenärer från Grönland eller Kanada via Island, visar upp subtilt färgade ryggfjädrar på närhåll, där varje enskild fjäder tecknar en mörk euro-symbol (€) mot varmgrå botten. Men det är i första hand kustpiparen jag håller i kikarsiktet. De övriga vadarna på den lilla strandremsan håller ihop, men kustpiparen är för sig. Ibland går den i tångbältet och vänder ruskorna, för att hitta smådjur, ibland flyger den ut till en sten några meter bort, liksom för att begrunda tillvaron.

Och jag kan inte låta bli att begrunda denna individs öde. Kustpiparna häckar inte i Sverige, men de sträcker förbi här utefter våra kuster vår och höst. Framförallt under höststräcket är de synliga, medan vårsträcket sker mer som en non-stop flygning över vårt land (såvida inte dåligt sträckväder tvingar ner dem). Jag skulle gissa, att min kustpipare har häckat vid den nordvästra sibiriska tundrans kust mot Ishavet någonstans, eller kanske vid Vita havet.

Häckningsframgången på tundran för dessa nordliga fåglar varierar med avseende på lämmeltillgången i området. Om det finns gott om lämlar är predationstrycket lågt, då rovlevande arter i första hand tar lämmel. Om lämmeltillgången däremot är dålig, då ger sig predatorerna i högre utsträckning på bl a kustpiparnas ägg och ungar.

Och nu ska den här individen, som för tillfället tycks flytta ensam, vidare till Danmark, Vadehavet, Nederländernas kuster, Västeuropas kuster, eller kanske vidare till Västafrika. De kustpipare som häckar vid den nordostliga asiatiska tundran flyttar parallellt med ”våra” pipare, via Svarta havet och Persiska viken till Afrikas östkust och ända ner mot Sydafrika.

Det är avsevärda sträckor som de här vadarna flyttar, och vissa delsträckor på hundratals mil kan avverkas som non-stop flygningar. Däremellan kan fåglarna äta upp sig på näringsrika kustpartier. Min kustpipare har fortfarande den adulta individens sommardräkt på sig, med svart undersida. Det ligger lite utanför normen, då de äldre piparna brukar flytta i juli-augusti, medan det är ungfåglarna som drar iväg en månad senare.

Det varmare klimat som inträtt under senare decennier, har fått kustpipare att förlägga sitt nordsträck tidigare än förut. Hur specialiserade arktiska häckfåglar långsiktigt ska kunna hantera ett varmare klimat är ännu inte känt. Klart är dock att flera av dessa arter kommer att få problem, om klimatförändringen fortsätter, då de inte kan retirera längre norrut än till Norra Ishavets kust.

Så flyger min pipare iväg vidare efter kusten söderut. Vingslagen är starka, flyglinjen kastar lite åt olika håll. Den klara flyktvisslingen är trestavig och melodisk ”ply-iii-eee”, visslingen är en av mina personliga favoriter, det finns en sorgset sökande klang i locken, men också en styrka.

Kustpiparen vet nog inte än, ifall den kommer att tillbringa vintern vid ett nederländskt delta, eller vid en nigeriansk flodmynning. För att överleva sin långa färd måste den kunna bedöma och göra val i tusentals olika situationer. Men den tar sina dagar en i taget, och tycks inte oroa sig för flyttningens kommande svårigheter.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.