På min målning har jag låtit lövsångaren framträda i 1,5 gångers förstoring. Det kändes som den annars skulle försvinna in i bildens lövdjungel. Problemet med att förstora en fågel till lite mer än naturlig storlek, är att betraktaren missar storleken som en artkaraktär. Samtidigt kanske bilden som helhet blir mer läsbar för betraktaren.

Lövsångaren är Sveriges vanligaste fågel. Beståndet i Sverige är lika stort som om alla människor i landet höll tre lövsångare i sina händer. Men denna lilla sångare är väldigt anonym i utseendet, och de flesta människor har nog aldrig lagt märke till den. Dräkten för nordliga bestånd är mer grå än gröna, medan sydligare bestånd är har mer grönt i dräkten.

I augusti 2016, sent på säsongen, upptäckte vi att en anonym sångare tycktes häcka i en rododendronbuske vid väggen till vårt hus. Vi misstänkte lövsångare, men boet var inhyst i en ogenomtränglig grenkorg ett par meter upp i busken. Och lövsångare bygger oftast bo på marken. Fågeln, eller föräldrarna, var som projektiler in och ut från busken, så det var svårt att hinna göra en artbestämning. De var inte direkt skygga, utan flög nästan mellan byxbenen på oss, när vi var i trädgården. De återkom med mat i näbben, larver, insekter och spindlar, efter bara ett par minuter.

Ibland gjorde sångaren en sekundsnabb mellanlandning på en gjutjärnsknopp, innan den dök in i bobusken. Jag riggade upp tubkikaren med fokus på knoppen, satte på fotoadaptern och mobilkameran. Och så var det bara att vänta på den kvicka fågeln. Efter många suddiga foton blev det några som räckte för artbestämningen till lövsångare: Den ljusa ögonstrimman, de ljusa benen var goda karaktärer. Men även om arttillhörigheten blev avslöjad, så förblev häckningsframgången fördold. Matningen upphörde efter någon vecka, fåglarna försvann, och bokammaren rev vi inte, eftersom vi var rädda om busken.

Lövsångarens sång är mer välkänd än dess utseende. Det är en vek och oregelbundet fallande tonräcka på ca 4 sekunder. Sången kan beskrivas som en akustisk illustration till ett litet dalande löv, som sakta och lite tveksamt singlar mot marken. I början av maj, i samband med lövsprickningen, brukar denna milda sångstrof börja höras här i Mellansverige.

I september flyttar lövsångarna mot varmare länder. Vid höstflyttningen har de unga en klar gulgrön ton. De uppträder nu mer oskyggt i skogskanter och på öppnare ytor. Ibland hör man en form av höstsång, s k skuggsång, som är långsammare och mer ofullständig än sången på våren. De lövsångare som häckat i södra Sverige flyttar åt sydväst, och kommer att tillbringa vintern i tropiska Västafrika. De låter ju som långt bort. Men de lövsångare som häckat i norra Sverige flyttar åt sydost mot östra och södra Afrika, vilket kan innebära en dubbelt så lång sträcka.

Under 1800-talet värderades fåglarna ofta utifrån begreppen skada och nytta. Biologen Sven Nilsson placerade 1858 lövsångaren i nyttig-facket: ”Denna fogel förtär en mängd skadliga insekter och är derföre för skogar och fruktträdgårdar en nyttig gäst. Om man låter honom flyga lös inne i kammaren, så bortplockar han flitigt de flugor och andra insekter som der finnes”.

Lövsångaren har observerats av allmogen i vårt land, vilket framgår av de många lokala namnen: lövsmyg, skogsknett, lövlus, musbosparv, jordsmula, sparvkung, jordsmyga, tuvkrypare, tummeliten. Däremot tycks det finnas dåligt med uppteckningar och historier, om hur man uppfattade den lilla sångaren.

Det latinska namnet phylloscopus trochilus betyder fritt översatt snabblöpande bladgranskare, vilket är en ganska bra beskrivning, då lövsångaren är kvick i rörelserna, och finner sin föda bland vegetationens bladlöss, larver och fjädermygg. Lövsångarna finns fyra månades hos oss, dvs under vår huvudsakliga insektsperiod.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.