En gång i tiden kunde pingvinernas förfäder flyga i luften. Men det fanns en egenskap som skulle vara ännu värdefullare för pingvinen. Och det var att kunna flyga - i vattnet. Därför kom pingvinernas vingar att utvecklas för undervattensdrift istället, till ett slags simfenor.

Starka bröstmuskler, och vingpennor ersatta av små fjälliknande fjädrar, det är pingvinernas lösning på att kunna flyga fram i undervattensläge. Stjärt och fötter utgör roder. En kejsarpingvin har gjort den djupaste dykningen som uppmätts bland fåglar, 483 meter under ytan. Arten står också för den längsta uppmätta dykningen av alla fåglar, 18 minuter utan att behöva andas.

Pingviner finns bara på södra halvklotet, men namnet kommer från det norra. Garfågeln eller som den kallades "pingvinen" utrotades 1844, och då kom dess namn att användas till den fågelgrupp som vi idag benämner pingviner. Och det beror på att sjömännen långt tidigare börjat kalla dem så.

På akterstocken till Noaks ark sitter en kejsarpingvin med sin unge. Dessa pingviner ruvar sitt ägg på sina fötter, på speciella platser långt från havet. De bygger inget bo, utan ägget omsluts av ett hudveck. Hanarna ruvar medan honorna går tillbaka till havet för att äta upp sig.

Hanen har den längsta sammanhängande ruvningen utan avbrott, bland alla fåglar. Han ruvar utan avlösning i över 60 dygn.

Hanen äter inget under tre månader då polarnatten är som mörkast och kallast. Till slut kommer hans hona tillbaka och kan ta hand om ungen, medan hanen nu i sin tur får gå den långa vägen tillbaka till havet för att äta upp sig.

Pingviner finner sin föda bara i havet. Ungen matas med halvsmält föda som föräldern kan stöta upp. Hanen kan ha en sådan reserv förvarad i uppemot tre månader, den är då att betrakta som ett mjölkaktigt sekret, rikt på protein. Ungen är beroende av föräldrarna i ett år eller mer.

Pingvinerna är extremt anpassade för kölden, genom en ytterst tät fjäderdräkt samt ett tjockt fettlager.

Tillbaka till startsidan Nya Barnhabiliteringen