Sångsvanen kan sjunga med de ljuvligaste toner. En vår spelade vi in svanesången vid Fläcksjön. Det var redan mörkt ute, men sången fortgick från de hundratals svanar som låg ute på sjön. Den ljöd både vemodigt men framförallt klangfullt och mäktigt över nejden.

När vi sedan hade en liten fest hemma, så körde vi det inspelade bandet med svanesång som bakgrundsmusik. En vackrare musik för detta kunde jag inte tänka mig. Döm om min förvåning, när en av gästerna sa: ” kan vi inte stänga av det där, det är så störande”. Då höll jag på att trilla ur fåtöljen.

Men som värd måste man ju visa all tillbörlig respekt för sin gäst, så det fick bli som han ville. På sätt och vis var detta lärorikt, för jag insåg att urbaniserade människor som inte haft närmare upplevelser av naturens storhet, inte alls behöver tycka att den underbara svanesången klingar vackert. Eller att naturen överhuvudtaget är särskilt viktig.

En allmänt förekommande uppfattning alltsedan antiken och till långt in på 1800-talet, var att svanen sjöng inför sin förstående död. Platon och Sokrates menade att detta var ett faktum, men Plinius hävdade motsatsen. I en medeltida uppbyggelsebok anges att ”swanin, hwilkins natur är at han sionger sötelika mote sin dödh”. Detta skulle ses som ett föredöme för de kristna martyrerna. Olaus Magnus och Shakespeare utvecklade även de resonemang till stöd för tesen om svanens dödssång.

I en uppteckning från Västmanland på 1880-talet berättas: ”När svanorna drager bort på hösten, sjunger de en avskedssång, och de människor som hört den, glömmer allt annat runt omkring sig och tårarna bara rinner”. Det finns definitivt en sorglig klang i sångsvanens trumpetstötar, men den är kombinerad med en outgrundlig styrka, och därför inger den också hopp. Allt detta väcker gärna starka känslor hos oss lyssnare, och därför uppvisar historien så många exempel på att människor berörts av svanesången.

Av sångsvanens bortflyttning i november har man tagit tecken. Olaus Magnus skrev år 1555. ”Då svanorna ämna flytta bort, båda de genom att flyga högt fruktansvärd köld åt dem vilkas land de lämna.”. En gammal västmanländsk benämning på den första snön är "svansnön". När den föll, då visste man att sångsvanarna skulle dra söderut. De är härdiga, men flyttar undan isläggningen.

För mig är mötet med de sista bortdragande svanarna en stämningsfull upplevelse. Man hör trumpetfanfarerna i skyn, vänder blicken uppåt, och ser de vita fåglarna kollektivt bilda sin v-formation mot södern. Ofta är det då redan december, och svanarna är de sista av de otaliga flyttande skaror av fåglar man sett dra bort under hösten. Det är stort och högtidligt på något sätt.

På våren vid islossningen fylls Svartådalen av hundratals spelande och sjungande svanar, som ska vidare norrut. Om isarna ännu ligger i norr, så får vi njuta av dessa skaror i vårt län en längre tid. Men så fort vattnen blir obundna ska skarorna vidare norrut, en del kanske mot Finland eller Ryssland, för att befästa sina revir och sina parbildningar.

Sångsvanen har varit en ödemarksfågel i det gamla bondelandet Sverige. Den häckade på öde norrlandsmyrar, men även långt ner i skogslandet. På grund av intensiv jakt gick bestånden ner mot utrotningens brant. Arten blev därför fredad på 1940-talet, och på många håll planterades den ut. Under senare decennier har beståndsutvecklingen varit mycket positiv, och numera häckar sångsvanar i hela vårt land. Den tidigare skyggheten hos arten tycks också ha fått ge vika. Häckningsbiotopen är insjöar, tjärnar och myrar, vid kusterna vistas arten endast för övervintring och flyttning. Våra nordligaste bestånd flyttar rakt västerut mot Norges öppna havskuster.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.