Kuppen, Herrvik, Gotland 9 september 2016. Vid denna klippkust, där klinten sträcker sig långt österut i havet, finns goda möjligheter att se sträckande sjöorrar, vilka i likhet med andra sjöfåglar följer Gotlandskusten mot sydväst. De flyger inte gärna dagtid över land, men passerar tätt inpå uddar. Denna dag räknade jag under några timmar in 11 flockar som innehöll uppskattningsvis 890 sjöorrar. Utöver dessa sträckte svärta, ejder och storskrake med varsin flock, och 4 stora flockar gick så långt ut till havs att arttillhörighet inte gick att bestämma.

Sjöorren är den svartaste anden i havet. De sydsträckande flockarna flyger lågt över vattnet, speciellt vid motvind, då vågdalarnas relativa lä utnyttjas för energivinst. Det finns en kraft och okuvlighet i den snabba flykten. Ofta bildar flockens front hos sjöorrarna en karaktäristisk klump av fåglar, som följs av ett mer ordnat band bakåt. Banden av individer böljar hela tiden mjukt som styrda av en osynlig dirigent. Individerna i täten växlar hela tiden plats. Dessa vindlande fågelsträck över havet äger en poetisk skönhet.

Hanarna är säreget kolsvarta så när som på lite gult på näbbarna. Honorna och ungfåglar tecknar i mörkbrunt, med ljusare hals och kinder. I juli-augusti sträcker hanarna mot ruggnings- och övervintringsområdena i söder. I september-oktober består de sydsträckande flockarna av honor och årets ungfåglar.

Under vårsträcket flyger sjöorrarna ofta nattetid, och då högt över land. Fåglar från Nordsjön tar ofta passagen till Östersjön över en natt. De få gånger jag hört detta nattsträck, då framförallt över Asköviken, har jag associerat till morsesignaler. Det är bara hanarna som visslar. Så här beskrev ornitologen Erik Rosenberg 1968 träffande sträcklätet under helst lite blöta majnätter:

”…om radions korta tidssignaler påminnande visselstötar uppe från luften…Det gör ett rätt underligt intryck detta susande och pipande under natthimlen, som kommer från sydväst och snart dör bort i nordost. Det låter inte olikt ett avlägset drev med gällröstade stövare – troligen är det de sträckande sjöorreflockarna, som gett upphov till de gamla föreställningarna om Odens jakt”.

Begreppet Odens jakt var ett mysterium under hundratals år. Allmogen hörde nattetid gläfsande skall och brus från natthimlen, vilket gavs beskrivningen att Oden var ute med sina hundar och jagade. Det skulle alltså vara hundarna flämtande och skall som hördes. Många har i modern tid kommit med olika förklaringar på ljudet, exempelvis att det skulle härröra från gäss. Helt klart rör det sig om fågelljud, och det är väl inte omöjligt att begreppet har inkluderat flera nattsträckande arter.

Sjöorrarnas häckplatser ligger vid fjällhedar och myrmarker i norr, dunungarna växer upp i angränsande fjällvatten. Många av de sträckande sjöorrar som passerar vårt land, är finska och ryska fåglar. På grund av sena vintrar i häckningsområdet, är sjöorrarna liksom svärtorna anpassade till sena häckningar. Beståndet i Sverige beräknades år 2012 till 6100 par.

En kort tid efter att honorna börjat ruva, lämnar hanen häckningsområdena för flytt till ruggningsområden som Kattegatt och Nordsjön. Parets band är då upplösta. Honan tar hand om avkomman själv. En fördel med det kan vara, att han inte tär på näringsunderlaget inom hemområdet.

I vinterkvarteren samlas stora mängder sjöorrar, där de huvudsakligen lever på blåmusslor. För Kattegatts del har antalet beräknats till 300.000 individer. Även vid södra Östersjöns musselbankar finns höga vinterantal. Bestånden är svårräknade, och ibland har minskningar i antalet konstaterats för södra Östersjön, men då räknar man med en ökning i Nordsjön istället, dvs fåglarna har flyttat sig västerut.

Övervintring sker även vid Västeuropas kuster. Efter Frankrikes kuster fångades övervintrande sjöorrar med uppspända undervattensnät, när de dök efter musslor, meddelade ornitologen Sven Nilsson 1858, fåglarna: ”säljas till Katolikerna, som äta dem under fastan, då de af sin religions föreskrifter förbjudas att njuta annan köttmat än fisk. Sjöorren och några få andra foglar, hvilka liksom han hafva fiskaktig smak, äro undantagna från förbudet i den förmodan att de äro kallblodiga och af samma beskaffenhet som fisk”.

Hos oss har sjöorrar under tidigare sekler skjutits eller klubbats vid vintervakar, samt fastnat i långa luftnät som spändes upp i sund, i syfte att främst fånga alfågel, ejder och svärta. Numera utgörs de stora hoten för sjöorren av oljeutsläpp och vindkraftparker på känsliga ställen.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, privat ägo.