Aprilmorgon vid Asköviken. Isarna har sköljt, och ute på vattnet syns nyanlända skäggdoppingar. Det är bara att från fågeltornet rikta in tubkikaren, och njuta av ett av de mest magnifika skådespel, som denna årstid erbjuder: Skäggdoppingarnas bröllopsdanser.

Doppingarnas fjäderskrudar är väl anpassade för artens högtidliga vårceremonier, huvudena har yviga fjäderplymer, attribut som spänns ut när makarna spelar inför varandra. Att skilja hane och hona åt är omöjligt för betraktaren, här är det unisex som gäller, både i klädnad och beteenden.

En vanlig inledning är att hane och hona simmar mot varandra under huvudruskningar. När de når fram till varandra ökar intensiteten i huvudruskningarna, som sker varannan gång. Det är som om fåglarna vill visa varandra sina vackra huvudprydnader, och att skakningarna inte sker samtidigt ökar känslan av spegling: ”Om du gör så, så gör jag också så, se så bra vi passar för varandra!”. Efter en stund i dessa positioner simmar var och en åt sitt håll.

En ytterligare intensifiering av spelet är när paret dyker ner till bottnen för att hämta upp sjögräs i näbben. I ytläge simmar de sedan mot varandra, och reser sig bröst mot bröst på ytan, under huvudskakningar, uppvisandes sjögräset för varandra. Denna så kallade ”pingvindans” innebär en rituell uppvisning av att bägge parter är beredda att bygga bo av växtdelar, och agera tillsammans för en lyckad reproduktion.

”Spökdykningen” sker när fåglarna varit ifrån varandra en stund. De simmar mot varandra, den ena parten dyker och simmar strax under ytan, för att resa sig ur vattnet långsamt, alldeles framför den andra parten, som då ofta intagit en pose med delvis utsträckta och framåtböjda vingar. Denna senare ställning är en hotattityd, som kan behövas om en främmande part gör oönskade närmanden. En pacificering sker dock när mötet sker mellan parets kontrahenter, och de övergår till gemensamma huvudskakningar.

Ett annat hotbeteende är att den revirförsvarande fågeln sträcker hals och näbb lågt över ytan, och simmar mot den inkräktande individen. Påfallande ofta löses revirstrider fredligt, med att den inkräktande parten, ställd inför detta hotbeteende, inser att den skyndsamt bör avlägsna sig. Det är inte alltid skäggdoppingar hävdar revir hårt, de kan även häcka i koloniaktig gemenskap, och ”vänsterprassel” kan ske med främmande i reviret inkommande individer, om partnern är ”bortrest” en stund. Själva parningen sker inne i vassen, och är alltså betydligt mer fördolt, än det spektakulära spel som föregår den.

Under tidig sommar syns ofta föräldrarna med 2-3 sebrarandiga ungar, ute på fjärdarna. Ofta sker en uppdelning av kullen mellan föräldrarna. De små ungarna sitter gärna på föräldrarnas ryggar, lite inklämda mellan fjädrarna. Även när föräldrarna dyker kan ungen hålla sig kvar på dess rygg. Under hög- och sensommaren är doppingarnas kommunikation ofta det mest karaktäristiska ljudet över slättsjöarna. Ungfåglarna mattigger med ljusa pip, de äldre skorrar med starka röster.

I september samlas hundratals doppingar i vissa utvalda vikar i Östersjön. I Tällevika på Fårö, och andra vikar på norra Gotland, har jag beskådat dessa höstflockar, där de flesta individer har iklätt sig en mer anonym vit-grå vinterdräkt. En del av doppingarna övervintrar i Östersjön, andra är på flyttning mot Västeuropas kuster.

Före 1850 var skäggdoppingen sällsynt, och röster höjdes för att den inte skulle jagas. Några decennier senare hade den blivit allt vanligare, och då ansågs att jakten måste öka. Från etablerat jägarhåll hördes krav på utrotning, och det påmindes om att av doppingskinn kunde göras ”fruntimmerskappor” med mera. Lyckligtvis genomfördes aldrig utrotningen, arten gör ingen skada, utan vi sentida betraktare kan istället, år efter år, få ut livskvalitet av att bese de levande fåglarnas spännande bröllopsspel.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, privat ägo.