Från Askövikens fågeltorn har man god överblick på de kanaler med mellanliggande fastare vassöar, som naturvården iordningställt, för att gynna vattenfåglarna. Flera arter häckar just här, som skrattmås, dvärgmås och svarttärna. En av de vanligare arterna är sothönsen. Eftersom strandområdet ligger så nära utkikstornet, finns mycket goda möjligheter att härifrån följa denna säregna arts olika årstidsbundna beteenden. Det är en nöjsam skådning.

Sothönsen har en spridd utbredning, världsbeståndet har uppskattats till något understigande en miljon fåglar. Sothöns finns i näringsrika sjöar i södra delen av vårt land, där vassar och klarytor bildar ett växelspel. Även vassrika kustområden uppåt Norrland hyser sothöns. Antalet i landet har beräknats till 30-40.000 individer. År 2004 räknades 14.000 övervintrande individer in, längs Sydsveriges öppna kuster. Hårda vintrar decimerar bestånden avsevärt.

Denna sumphöna har ett utseende som omöjliggör förväxling med någon annan art. Den svarta runda kroppen kontrasterar skarpt mot den vita näbben, som också övergår i en vit benplåt i pannan. Hane och hona är svåra att skilja åt, men när ett par ligger tillsammans syns att den något större hanen har en likaledes större pannplåt.

Ganska tidigt efter att Mälarens isar sköljt, är sothönsen på plats i vasskanterna. Paren etableras direkt och utan framträdande spel. Det blir istället snabbt dags för att staka ut reviren. Och det är väl nu, som dessa fåglar bjuder på sitt mest spektakulära beteende.

Sothönsen konkurrerar hårt om de bästa vattenreviren. Hotbeteendet består i att hålla hals och huvud sträckta någon centimeter över vattenytan, och simma mot kontrahenten. Vingarnas fjädrar höjs så att fågeln ser betydligt större ut än den är. Stjärtpennorna hålls likaså uppåt. I detta läge ser den hotande individen ut som en veritabel stridsmaskin, där den spetsiga näbben bildar lans, och pannplåten sköld. Ögonen lyser stirrigt mörkröda, fokuserande fienden.

Ibland räcker hotbeteendet för att skrämma iväg främmande sothöns, som flyr med springande steg på vattnet, innan vingarna får luft. Men om drabanterna är grannar, och gränsen odefinierad, kan det bli mycket hårda strider. Fåglarna ryker ihop bröst mot bröst, och sparkar varandra med de skarpkloade tårna, i syfte att få ner antagonisten under vattnet, eller på flykt. Det är främst hanarna som strider mot varandra, men även honorna kommer till undsättning för att försvara reviret. Så småningom utkristalliseras vilket som är det svagare paret, som får släppa på sina gränsanspråk.

Revirförsvaret vid definierade gränser går till så att sothönsen från respektive revir patrullerar gränsen sida vid sida, grannen hårdbevakas så att ingen kränkande överträdelse ska ske. Ingen ska tro att detta revirhävdande sker tyst. Protesttjut och gräl ljuder långt över nejden. Det är inte heller bara artfränderna som drabbas av sothönsens stridsvilja. En av våra moderna fågelhandböcker konstaterar lakoniskt om sothönsen: ”Överfaller i brist på annat många andra vattenfåglar, och driver bort dem”.

Trots att sothönsen försvarar ägg och revir från inkräktare, händer det ofta att kråkor rövar ägg från de i vassen flytande boplattformarna. I sådana fall kläcker honan nya ägg, dock att omläggningskullen innehåller färre ägg. De sothöns som på våren kommit tidigast till en sjö, förlägger ofta sina bon långt in i vassen. Senare anlände får nöja sig med boplatser närmare klarvattnet, vilket ökar risken för insyn och äggpredation.

De små dunungarna är röda på huvud och hals, vilket förmodligen är en färg som stimulerar föräldrarna till matning. Första dagarna är ungarna i boets närhet men börjar sedan upptäcka världen sittande på förälderns rygg. Efter några dagar kan de små redan dyka kort, och de börjar att picka i sig små animalier och växtkorn själva, även om matningen fortgår ännu en tid. På sensommaren och förhösten ligger föräldrar och årsungar i stora kollektiva flockar bland näckrosbladen på klarorna, och gör korta dyk för att dra upp bottenväxter.

Då är de aggressiva beteendena som bortblåsta. Bläsänderna, som nu ofta flankerar sothönsen, eftersom de inte själva kan dyka, tar för sig av de bottnens växtdelar på ytan som sothönsen fört upp (vilket kallas kleptoparasitism). Men inte ens det beteendet tycker sothönsen nu är irriterande.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.