Södra Gotland, september 2015. Vi har varit vid Kauparvedammen, en konstgjord vattenreservoar för jordbruksbevattning, och där vi bland många andra vattenfåglar sett gråhakedopping och rörhöna. Nu styr vi bilen på traktorvägen tillbaka upp mot landsvägen. Till höger om oss finns ett vildvuxet stubbfält, vi gissar att det är ett fjolårsslaget majsfält.

- Där är en falk, ropar Berit. Nej inte den där lilla, svarar jag lite avmätt, det är nog en trast. Kikaren kommer upp. Och jo, det är en falk, en stenfalk, Europas minsta falkart. Falken jagar fram i rasande fart tätt över växtligheten, och sänker sig i varje svacka så att den försvinner ur sikte. Jakttekniken är överrumpling, och vi kan se hur små tättingar flyr åt alla håll där falken drar fram.

Falken testar småfåglarna, men det dröjer ett par hundra meter innan den får bra håll på några hämplingar. Nu blir det allvar. Farten drivs upp till hisnande nivå. Hämplingarna kastar skickligt åt ömsom höger, ömsom vänster, i sina försök att undkomma. Men den här lilla falken är specialist på att följa med i småfåglarnas tvära kast, och vi kan se hur falken knappar in på försprånget. För de flyende är det nu liv eller död som gäller, inom några ögonblick.

I sista sekunden kommer hämplingarna fram till ett skogsbryn, och kastar sig in i bladverkens skyddande höljen. Då ger falken upp, drar ner på lite på farten och flyger vidare söderut, fortfarande med jaktsinnet inställt på att testa nya uppdykande möjligheter till god småfågelsfångst. Arten har i september sin flyttningstid inför vinterhalvåret.

Möten med stenfalken sker vanligtvis på detta sätt, fågeln är synlig endast under några sekunder och då i snabb aktion. Överrumplingsjakten är framgångsrik. En undersökning visar att av 343 framgångsrika jakter, togs bytet 294 gånger på mark eller gren, och 49 gånger i luften. Bytet hinner oftast inte ens påbörja flykten, innan fångsten är fullbordad.

Stenfalken kan i hastigheten förväxlas med sparvhök, eftersom de är i samma storleksklass. Stenfalken har spetsiga vingar, sparvhöken trubbiga, Stenfalken har korta stjärtfjädrar, sparvhöken långa.

Sitt bo förlägger stenfalken i nordliga trakter, gärna i ett kråkbo. Optimalt är ett kråkbo i en gammal tall eller gran, på gränsen mot björkskog och kalfjäll. Undantagsvis kan häckning ske i ett gammalt hackspettshål. Ett bo kan också förläggas på klippblock, eller direkt på marken om lämpliga träd saknas.

Vid näringsreviret, ofta fjällbjörkskogen i norr, kan stenfalkarna jaga i par, vilket naturligtvis ökar framgången ytterligare. Denna falk är i första hand småfågelsjägare, och gnagare är den inte nämnvärt intresserad av. Inte desto mindre ökar antalet flygga ungar markant under goda gnagarår.

Men det tycks inte bero på att stenfalken då skulle övergå till gnagardiet. Det beror istället på mer komplicerade samband i näringsväven. En orsak kan vara att när andra predatorer har fokus på exempelvis en god lämmeltillgång, så minskar predationsrisken på stenfalkens egna ägg och ungar. En annan orsak kan vara, att stenfalkens näringsunderlag – småfåglar – ökar, när de flesta predatorerna istället har fokus på ett annat näringsunderlag – gnagare.

En undersökning av 700 bytesrester från stenfalk vid fjällnära häckplats gav följande bytesdjur: Änspiplärka 195, trastar (främst björktrast) 141, stenskvätta 85, övriga mindre fåglar (blåhake, ärlor, svalor, flugsnappare, buskskvätta osv) 70, finkar (snösparv, bergfink, sävsparv) 63, vadare (fjällpipare, ljungpipare, morkulla, snäppor, beckasiner) 51, möss och gnagare 35, kycklingar av ripor orre och tjäder 21, övriga fåglar (gök, större hackspett, göktyta) 5. Utöver detta sländor och 1 skalbagge.

Enligt viss litteratur ska det finnas ett samband med kolonier av björktrast och boplatser av stenfalk. Sambandet beror säkerligen i första hand på att arterna hyser ett gemensamt intresse för en viss biotop. Stenfalken tar uppenbarligen ofta björktrastar, men föredrar i likhet med många andra rovfåglar att inte jaga i boets omedelbara närhet. Och björktrastarnas huvudfiende mot deras ägg och ungar torde vara kråkorna, vilka stenfalken är duktig på att mota iväg.

Vinterkvarteren för denna art ligger oftast i Europa söder om Danmark, vissa individer kan dock övervintra på slätter även i södra Sverige.

Stenfalken kallades förr dvergfalk. Den har, i likhet med flera andra falkarter, används vid kulturell falkjakt. Det berättas, att kejsarinnan Catharina II i Ryssland hade detta som intresse. Hon lät fånga nya stenfalkar varje år, som dresserades till jakt. När säsongen för detta nöje var över, släppte hon falkarna fria till hösten.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.