Familjen hade övernattat i bilen på parkeringen vid Seby läge, Öland. Morgonrutinerna följdes, det blev dags för besök till torrdasset. Jag stegade yrvaket in först, dottern väntade i gräset utanför. Plötsligt fick hon syn på något ljust på marken, precis där jag nyss har klivit. När jag kom ut från dasset visade hon mig, vad jag nästan klivit på. Där i gräset satt en liten fågelunge, och sov.

Det var en unge av stenskvätta, ännu fjunig. Ungen blinkade ömsom med höger, ömsom med vänster öga, den verkade mycket sömnig och obekväm med att bli väckt, och helt orädd trots att vi strax var fyra människor, som samlades runt den för att fota på decimeteravstånd. Var den skadad? Kunde den flyga? Det var ju en uppenbar fara för den att sitta här på gångstråket till toan. Beslöts att jag skulle ta den med händerna, och förflytta den några meter till tryggare mark.

Men åter slog den lille oss med häpnad. Med bara centimeter kvar till mina händer, bredde den ut sina vingstumpar och fladdrade iväg. Visserligen kraschlandade den en bit bort på marken, men nu på en tryggare plats. Det viktiga var att den kunde flyga, och inte var sjuk. Förhoppningsvis skulle den med tiden komma att lära sig, att alla varelser inte är goda, och att det är bäst att flytta sig, där stora däggdjur klampar fram.

Lite senare såg vi att det fladdrade fler stenskvätteungar i området. Den här artens ungar är kända för att kunna lämna boet innan de är helt flygfärdiga. Normal botid är 15 dygn, men ibland lämnar ungarna boet redan vid 10 dygn, då de möjligen kan flyga rakt fram, men utan större förmåga till styrning och kursändringar i luften. Full flygfärdighet uppnås efter uppemot 19 dygn. Anledningen att ungarna lämnar boet i förtid kan vara någon störning.

Stenskvättans livsmiljö är öppna marker med stenar. Eftersom många marker i Syd- och Mellansverige har växt igen med sly och av granplanteringar, så har arten minskat i dessa områden. Annars är stenskvättorna flexibla, de finns över hela landet, såväl på Lapplands fjällhedar som i Skånes betesmarker. Öland och Gotland har vida kortbetade strandängar, med stenmurar som väl matchar artens krav på boplatser.

Uppträdandet hos stenskvättorna har gjort att de var väl kända i det gamla bondesamhället. När en människa träder in i artens hemområde, så landar direkt fåglarna på någon sten i närheten. Där sitter de ofta uppsträckta och nickar, och knixar med stjärten, och håller uppsikt på personen ifråga. Kommer man för nära boet så blir knixandet mer aktivt, och varningslätet börjar ljuda.

Det lätet består av ett visslande ljud samt ett hårt smackande. Sången består av knirkande och knarrande småljud, blandade med diverse härmningar. Stenskvättorna har sina favoritstenar, och där hamnar också deras vita exkrementer. På dessa stenar kommer mångfärgade lavar att trivas, eftersom de får näring. Ordet skvätta behöver inte ha med detta att göra, eftersom skvätta betyder att spritta till, vilket torde syfta på fågelns ständiga rörelse. Men naturligtvis kan det hänga ihop, när någon spritter till så kan det ju också skvätta ut någonting.

En del av de många lokala namnen tar fasta på detta: stenguppa (Småland), vippröva (Blekinge), stenskit (Jämtland), stenkack (Härjedalen). I Jämtland kallas vildlevande blågull, som växer vid stenrösen, för stenskitblomster. Ordet stenskvätta är belagt sedan 1689 i vårt land. Att stenskvättan har varit både uppmärksammad och omtyckt bland allmogen i vårt land visas av de många lokala namnen.

”Stenskvättan är en hederlig och skötsam fågel, som man bör akta sig att förfördela. Han är nämligen en flug- och insektsätare med framstående egenskaper…..härigenom blir han en länk i naturens stora varselkedja i kampen för godt och rätt samt hör följaktligen till de afgjort nyttiga fåglarna”. Så uttryckte sig en skribent om arten 1906.

I England var folktron inte så positiv. Om vårens första stenskvätta sågs på en sten, kunde det vara ett tecken på att någon skulle dö. Bättre då att se den första skvättan på en grästuva, det skulle båda gott. Såg man stenskvättor vid stenhusruiner på Irland var det inget gott tecken. Varningslätet ansågs påminna om stenhuggning med hammare, det gav koppling till att det var övernaturliga varelser - vilket man av gammal hävd trodde på - i ruinen, som jobbade med sten.

Trots att stenskvättorna är små fåglar, så flyttar de långt. Skvättor från Grönland korsar först landets inlandsisar, sedan Nordatlanten, sedan följer de Västeuropas kuster mot Sahara, som också korsas. I Västafrika sker övervintringen, efter 800 mils resa. Skvättor från Alaska och Sibirien kan behöva göra en resa på 1100 mil, för att nå sina afrikanska vinterkvarter. Imponerande!

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.