Solskenet letar sig ner till markskiktet i den spirande majskogen. Lövsångare testar blyga strofer uppe i den skira lövsprickningen. Men det hörs också ett oavbrutet, lite skränigt surrande, som ligger som en ljudvall i skogsområdet, Vi går mot ljudet för att se vad det är. Strax står vi under ett lövträd med ett runt bohål på ca 5 cm, några meter upp. Det är därifrån ljudet kommer. Hungriga boungar tigger mat.

Så kommer en förälder, med näbben full av feta larver. Den större hackspetten får syn på oss, och ger upp ett högt, ryande skrik. Översatt till ren svenska låter det som:

- Käften, ungar!

Och då blir det verkligen knäpp tyst däruppe i bohålet. Vilken disciplin! Hanen betraktar oss sedan misslynt, och rör sig inte ur fläcken. Flera grälsjuka skrik får oss strax att förstå, att här är vi inte önskvärda, så det är bara för oss att lomma iväg.

Den större hackspetten är vanlig i Sverige. Den finns också i ett band från Västeuropa över Asien och Ryssland bort mot Stilla havet. Till skillnad från andra hackspettsarter så är denna art inte hotad. Och det beror framförallt på att den är en så kallad opportunist. Den kan äta det mesta från frukter och frön, till myror, barkborrar och fågelungar. Den livnär sig på det som för tillfället finns av sådant i den omgivande miljön.

En flaskhals för många arter är vintern. Under vintern äter dock den större hackspetten granfrön i stora lass, vilket syns tydligt vid de sk hackspettssmedjorna. Dessa består i en stamspricka, eller mindre hålighet, där spetten kan klämma fast en grankotte åt gången, och sedan genom näbbhack få fram de granfrön, som gömmer sig under kottefjällen. När kotten är färdigbearbetat hämtas en ny. Under sådana smedjor kan hundratals kottar ligga. Ornitologen Erik Rosenberg beskrev processen så här:

”Så hugger han in på kotten motfjälls och efter ett par minuters arbete har han plockat i sig fröna. Nu flyger han bort för att hämta en ny kotte. Den urhackade får sitta kvar i hålet, vilket är opraktiskt, ty när han kommer med den nya i näbben kan han ju ej stoppa in denna direkt, utan måste hålla den tryckt mellan stammen och bröstet, medan han rycker bort den gamla”.

Den större hackspetten kan konsumera över 3000 kottar under en vintersäsong. Den kan äta 170 frön i timmen, och 1500 frön per dag. När det blir brist på grankottar i Finland och Ryssland, kan Sverige invaderas österifrån av spettar som försöker finna områden med bättre tillgång på grankottar. Sådana invasionsrörelser kan också ske från vårt land söderut till Västeuropa.

Som andra spettar så näringshackar även denna art på trädstammarna, för att komma åt puppor i barkspringorna, eller vedlevande insekter mellan bark och ved, eller inne i veden. Näringshacket är ett lågmält och sonderande lätt hackande. Trumningen är hackspettens sång, som hörs under våren. Det markerar att reviret är upptaget, och att hanen vill imponera på honan.

Trumningen ska vara så ljudlig som möjligt, vilket tycks ge bäst resultat, därför används torrträd eller plåtskoningar på telefonstolpar. Trumningen för större hackspetten varar en dryg sekund och kan ge ca 15 nedslag. För att nå en sådan snabb rytm måste en hackspetts näbb möta stammen med en hastighet av 20,9 km/tim, och fartreduktionen motsvaras då av 10 g när huvudet slår tillbaka.

Att hackspetten klarar detta utan att få hjärnskakning beror på en muskulär dämpning av överkäken, samt en dämpning av hjärnan, som är välutvecklad hos hackspettarna. Som jämförelse kan nämnas att ett stridsflygplan vid normal start utsätter piloten för en gravitationskraft på 8 g.

Som nämnts är större hackspetten allätare. En snarlik art, på gränsen till utrotning i Sverige, är den vitryggiga hackspetten. Denna art är specialiserad i födosök och biotopval, den skulle inte komma på tanken att äta granfrön, utan vill året runt äta vissa arter av vedlevande insekter. Den ställer också höga krav på rikligt med torrträd i den äldre naturskog som den behöver för att häckning ska ske.

På Nordens Ark föds vittryggiga hackspettar upp i voljärer, och placeras ut i några av de få lämpliga biotoper som vi har i landet. En metod som har används, var att placera ut sådana i fångenskap uppfödda vitryggs-ungar i vildlevande större hackspettars bo, varvid dessa kunde adopteras av sina fosterförädrar. En nackdel med metoden är, att fosterungarna då får en icke artspecifik uppfostran, vilket kan ge dem sämre reproduktionsframgång. Andra metoder av utsättningar finns också, och forskarna jobbar aktivt med denna bevarandefråga.

Från antikens dagar har hackspetten överallt varit en tydare av händelser och gett varsel, ibland på gott, ibland på ont. I Sverige betydde jägarens möte med en hackspett god jaktlycka. När spetten knackade på husväggen så betydde det däremot att någon i huset snart skulle dö. Folkliga namn på större hackspett har varit gyllenränna, hackspik, trärännare.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, privat ägo.