Hallnäs udde, Öland i juni. Jag stod vid tubkikaren och höll koll på havsörnarnas aktiviteter vid fjärdarna. En man kom fram till mig för att prata. Han var bekymrad, eftersom han märkt att fåglarna hade minskat. Alla arter hade minskat. Hade jag inte märkt det? Nä, alltså här i snåren hade jag hört rosenfink sjunga, och locklätet av höksångare. Inne i Hallnäsviken tippade skedänder och krickor. Vitkindade gäss och strandskator tvärade i luften över udden. Jag tyckte nog att det var rätt mycket fågel i farten.

Mannen gav sig inte, han var missnöjd. Det fanns färre fåglar. Så blickade han ut mot fjärden, ut mot skarvkolonin på skäret, och gjorde en både uppgiven och föraktfull grimas: ”Men svartkråkorna, de förökar sig!”. Han tycktes mena, att allt djävulskap här i världen berodde på skarven. Där dog vår konversation. Vi hade inget mer att säga varandra. Han hatade skarv. Jag älskar dem.

Storskarvarna är havets svartskallar. Hatade av vissa, älskade av andra. De har kommit hit under senare årtionden, efter att ha varit utrotade. I debatten har det hetat att de ”inte är svenska”. Fakta är, att skarvarna kom till vårt land för 8000 – 11500 år sedan, samtidigt som de första människorna befolkade landet. Detta visas av fossila daterade skarvskelett. Skarvarnas populationer i landet har över tid antagligen varierat en hel del. Kanske ibland varit borta helt. En stark uppgång är belagd under 1500-talet.

En dramatisk ökning av skarv skedde efter havskuster och insjöar i Nordvästeuropa under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Under 1800-talet fanns ett mindre bestånd av skarv i södra Sverige, som utrotades innan 1900-talet. Ökningen berodde främst på två faktorer: 1. Övergödning av havsområden och insjöar från jordbruksmark, vilket tillfört skarvarna ökat näringsunderlag. 2. Minskat jakttryck i olika steg, EU:s Fågeldirektiv skyddade arten helt från 1979, något som kom Sverige till del vid vårt EU-inträde 1995.

Det heter ibland att skarvarna har förstört fisket i Östersjöns kuster och vid landets insjöar. Fakta är, att flera undersökningar kommit fram till, att skarven framförallt äter fisk som inte är av ekonomiskt intresse: Mört, abborre, gärs, gädda, storspigg med flera. Bytesfiskarna varierar förstås från område till område, beroende på tillgång.

Forskningen visar, att för de flesta sjöar inverkar skarvens uttag av fisk inte menligt på fiskbestånden. Däremot kan en viss skada ibland ske vid fiskodlingar, och vid ansamling av fisk i fångstnät. Här måste lösningen vara att anläggningar och redskap anpassas så att skador förhindras.

Ålens tillbakagång har skyllts på storskarven. Men för det första visar bytesrester att ål bara kan finnas med på menyn i någon enstaka procent av skarvarnas föda. För det andra så har andelen med ålar från yngelplatsen i Sargassohavet, som kommer till Europas floder, minskat med 99% jämfört med 1980-talet. Denna krasch är så våldsam att skarven kan avskrivas all skuld. Skarvar fiskar dagtid, ålen är nattaktiv, ytterligare en faktor till skarvens försvar.

Däremot fiskas ålen alltför intensivt på många håll, av människor, vilket medför att få könsmogna individer kan återvända till Sargasso för yngelperioden. Detta kan vara en delförklaring till ålens populationskrasch, men fler ännu okända miljöfaktorer lär spela in på problemet.

Storskarvarna anklagas för att ta död på träden på sina boholmar. Visst är det sant att boträden i längden inte klarar fåglarnas träck. Därför kan boholmarna till slut bli utan träd. Men nog ska vi i vårt land kunna tåla att sammantaget något hundratal boholmar blir kala. Skarvarna fortsätter att häcka på klipporna, om där inte vistas marklevande rovdjur. I vårt land finns tusentals kobbar och skär, som inte är bevuxna med träd. Ingen klagar över detta.

Och skarvhatarna, hur ser de på trädbevarandet själva? Vid Gåsö-massakern i Kalmarsund 1993, sågade fyra hatiska personer ner alla träd med skarvbon på den då största skarvkolonin i landet, och lät minst tusen skarvungar självdö av svält och kyla. Förutom att detta innebar ett gigantiskt mått av djurplågeri, så var det knappast heller hänsynsfullt gjort mot träden på ön.

Gamla gubbar ska inte heller ha strafflindring bara för att de är vithåriga och till åren komna. Det var precis vad som skedde med två av förövarna, och det visar bara att brott mot naturvårdens intressen inte tas på tillräckligt allvar i Sverige.

Storskarvarnas återkomst till våra kuster och insjöar har ökat min livskvalitet. Jag gläds över synen i tubkikaren av de svarta kravallstaketen av upprättstående skarvkroppar som dallrar fram i solgasset från de yttre skären. Det är en fröjd att se skarvarna komma inflygande från fiskevattnen, för att landa på boholmarna med mat till ungarna i krävan. Det är en härligt att se deras uppkäftiga attityd på vattnet, där näbbarna pekar snett uppåt.

Välkomna tillbaka till vårt land! Vi är många som kommer att arbeta för att ni ska kunna stanna här i trygghet, denna gång!

Faktaunderlag är hämtat främst från Staffan Ulfstrand, boken ”Fågelliv”.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.