På norra Fårö har vi en plats där vi i september ställer upp bilen intill stranden för en övernattning. Här brukar jag beskåda storskrakar på nära håll. I den grunda Ekesviken finns några strandnära stenar, som fungerar som viloplats för skrak. Står man med tubkikaren inne bland strandträden, då bryr sig inte skrakarna. Det bör vara sydliga vindar, då blir det lä här. På min målning syns en hane i eklipsdräkt, med stor vit vingfläck.

Här intill stranden fiskar skrakarna individuellt, ofta genom att simma framåt, med huvudet nersänkt i vattnet på spaning. Vid visuell kontakt med bytet sker ett kort snabbt dyk. En annan jaktteknik är att dyka och simma längre sträckor under ytan. Storskrakarna är sociala fåglar, ungkullarna håller ihop utan att kivas. Hos vissa kullar är årsungarna ännu relativt små under förhösten, kanske har föräldrarna gjort en sen omhäckning, som resultat av att det första försöket misslyckades.

Senare, i november-december, ges tillfällen att beskåda de så kallade skrakmattorna, som uppträder efter många kuster och i insjöar. Ute på Mälarens fjärdar kan man räkna till hundratals eller tusentals individer i sådana flockar. På vissa ställen i landet kan dessa flockar innehålla tiotusentals individer. Beteendet har gett upphov till äldre lokala namn på arten som dreffogel och fösfogel.

Vid Asköviken brukar skrakmattor på 2-300 individer bildas utanför Solskär. Detta kollektiva fiske går till så att skrakarna lägger sig på rad, sida vid sida, och simmar mot stranden. De flaxar med vingarna och driver småfisken framför sig. Sedan, som på en given signal börjar skrakarna dyka och fånga den ihopdrivna fisken, varvid hela mattan kokar och skummar.

Storskraken har en näbb med en liten krok längst ute i spetsen. Näbben har även sågtandade lameller, som delvis är riktade bakåt. Detta ger ett verktyg med goda förutsättningar för att hålla fast fiskar.

Skrakarnas sociala fiske utnyttjades av allmogen i äldre tider. Skrakarna återkom höst efter höst till samma vikar, och därför var det inte svårt att planera för var man skulle lägga ut nät. Småfisken slank i stor utsträckning genom nätmaskorna, men rovfiskar som gädda, abborre, ål och gös följer också i småfiskens kölvatten, och dessa fastnade i de utlagda näten. Dessutom fastnade en del skrakar i näten, vilket var välkommet för fattiga strandtorpare, som gärna åt köttet, trots att det smakade tranigt pga fågelns fiskediet.

I en del vikar anlades fasta öppna fiskestugor med ryssjor och nät, där stock och sten gav ett skenbart skydd under ytan, för de flyende fiskarna. Dessa fiskehus har beskrivits i Vetenskapsakademins handlingar för år 1749, av kyrkoherden Ihlström. Här omvittnas, att strandbönderna utav skrakfisket kunde få sin årliga konsumtion av fisk, och sälja resten för billig betalning.

Även på ett annat sätt utnyttjades skrakarna. Man satte upp stora holkar vid vattnen, där skrakarna gärna häckade. Sedan beskattades dessa på ägg. När skräckan upptäckte att ägg saknades värpte hon nya. Varje holk kunde beskattas flera gånger, så att man tog ett tjog ägg ur varje holk.

Det var dock viktigt att alltid lämna ägg kvar, detta förhindrade att boet övergavs, och det var viktigt för att återväxten av skrak skulle kunna bibehållas. Någon större skada för arten utgjorde inte denna balanserade beskattning, eller äggning som företeelsen kallades.

Storskraken finns i hela landet, men tätast häckar den i Östersjöns skärgårdar. På vår östra kust, söder om Stockholm, övervintrar många storskrakar, så länge det är öppet vatten. Vid isläge sker övervintringen efter kuster längre söderut eller på Västkusten.

Äldre namn på arten, förutom de som redan nämnts, var fiskand, körfågel, fiskånn, gulskrak, horsskraka, dipping, och vrakfågel. Det sista namnet lär anspela på att flockar som har fiskat klart, kan för vila simma ut på fjärdarna där vågorna går högre, och där låta sig vräkas av dyningarna.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.