Hummelboholm, Gotland. Augusti 2015. Vi kör med bilen på en traktorväg som leder oss ut på denna stäppliknande strandäng. Jag går mot den grunda norra viken söderifrån, för att kolla lite på de vattenfåglar som ligger här: Brunänder, viggar, bläsänder, skäggdoppingar och en gråhakedopping. På långt håll syns något som bryter av, bland de vita knölsvanarna. Där ligger också en helt svart svan. En syn som jag aldrig skådat förr, i den svenska naturen.

I tubkikaren framträder en röd näbb, med en gulvit näbbspets. I likhet med de vita svanarna, så ägnar sig den svarta här åt proviantering. De tippar i det grunda vattnet, är under ytan länge, och reser sig upp endast ett kort ögonblick, för att hämta luft.

De vita särbehandlar inte den svarta, trots att den avviker. Man kan säga att svanflocken håller ihop, men att varje individ sköter sitt, de tycks snarast likgiltiga för varandra nu när det inte är reproduktionstid.

Den svarta svanen är en australiensisk art, som alltsedan mitten av 1800-talet även finns på Nya Zeeland. Den är social, bona förläggs i kolonier. Någon speciell häckningstid finns inte, arten häckar när miljön gör det möjligt, vilket är en anpassning till långa torrperioder. Alltsedan de vita nybyggarna började kolonisera Australien, så har svarta svanar hållits som parkfåglar.

Dessa svanar vänjer sig lika lätt vid människor, som knölsvanar kan göra. Man kan anta att min svan vid Hummelboholm är en rymling från någon europeisk djurpark. Någon långflyttare är arten inte. Förvildade svarta svanar häckar på ett fåtal platser i Europa, dock inte i Sverige.

Redan Aristoteles hävdade begreppet att: Det finns inga svarta svanar. Hans samtid lär inte heller ha känt till att Australien fanns. Det teoretiska begreppet ”en svart svan” har myntats starkare under 2000-talet, genom en bok av den libanesisk författaren, Nassim Nicholas Taleb (Svarta svanar, 2007).

Begreppet innebär en benämning på ett logiskt fel: Eftersom man bara sett vita svanar, så drar man slutsatsen att det inte finns svarta. (Precis vad som drabbade mig, jag trodde inte mina ögon!). Begreppet kan också innebära att en osannolik händelse, om den inträffar, får omfattande konsekvenser (som att jag lägger två veckor på att måla denna tavla, t ex!).

Även i andra sammanhang har den svarta svanen blivit en symbol. Under de senaste två decennierna har vår kunskap om homosexualitet ökat betydligt. De människor som hävdar att denna företeelse är onaturlig, har fått lika svårt att driva sin tes, som de som hävdar att jorden är platt.

Homosexualitet i djurvärlden har konstaterats hos ca 1500 arter (valar, lejon, delfiner, apor, giraffer, etc). Det var med boken ”Biological exuberance” som biologen och forskaren Bruce Bagemihls öppnade för detta nya forskningsområde, som tidigare varit tämligen tabubelagt.

Ett exempel från boken, som ofta tas upp, är just den svarta svanen. Det har konstaterats i flera fall, att två hanar av arten, som ansvarar för en kull ungar, har uppemot tio gånger större framgång med detta, än vad hane + hona av samma art har. Detta har förklarats med att hanarna är större än honorna, och att de därför har större framgång vid försvar av kullen. Hur hanparet skaffar ungar sker förstås på heterosexuell väg, varvid honan efter att ha värpt i boet, blir bortjagad.

I dikten ”Svarta svanor” av Carl Snoilsky (1841 – 1903) finns en symbolisk kraft, värd att fundera på:

Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg.

Mörk, liksom i eld förkolnad,
är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
ännu bär om branden bud.

Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor
Ut, i barn af natt och glöd.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, privat ägo.