Den första vipan på våren är magisk. Plötsligt står den bara där i snön, och signalerar att nu är verkligen våren kommen, trots köldkalla nätter och iskalla vindar. Det är hanarna som kommer först. De har bråttom att skaffa revir i de mest produktiva delarna av strandängarna. Ganska omgående tumlar de om i intensiva luftkamper, där de starkaste hanarna vinner de bästa reviren.

Efter några dagar kommer honorna. Och då uppstår komplicerade relationsdramer, som forskningen först på senare år har börjat få insikt i. Honorna vill snabbt komma igång med häckningen, men de har för den skull inget intresse av att slarva över sitt val av partner.

Varje hanes revir bedöms utifrån sitt näringsunderlag. Även hanens status bedöms: Är han prålig och har koll på sin fjäderskrud ökar chanserna att han också är duktig på att försörja sin familj, och mota iväg predatorerna. En hona kan välja bland många hanar/revir innan hon bestämmer sig.

Länge ansågs viporna leva i monogama förhållanden. En del gör det, men andra har betydligt mer kreativa relationer, allt i syfte att föra de egna generna vidare i släktleden. En hane med ett stort och rikt revir, kan vid sidan om sin primärhona ha 1 till uppemot 3 sekundärhonor i reviret, som var och en ruvar på ägg med hans gener. Genom ett sådant arrangemang får han naturligtvis fördelar i att egna gener kommer att finnas i betydligt fler ungar.

Men viphonorna då, hur kan de vilja välja en redan parad hane, framför en oparad? Oparade hanar råder det ju ingen brist på, då många hanar har fler honor, så det blir oparade honor som det råder brist på. Jo, om reviret är så resursrikt att det kan försörja en extrakull, så kan en hona föredra detta alternativ, framför att bilda par med en ensam hane med ett resurssvagt revir. Trots att hon då som sekundärhona får dela honom med en primärhona.

Eftersom både hane och hona ruvar, så blir ruvningstiden i boet kortare per tidsenhet, när hanen lever i månggifte, än om han är polygam. Det finns dessutom en viss tendens till att han prioriterar att lägga mer ruvningstid hos sekundärhonan än hos primärhonan. Hålls äggen varma blir fosterutvecklingen bättre och ungarna starkare när de kläcks. Trots detta har primärhonan oftast större häckningsframgång än sekundärhonan. Detta beroende på att hon oftast är äldre och mer erfaren i häckningsmomentens alla vedermödor än sekundärhonan.

Hanar är positiva till att släppa in nya honor i sina revir. Mellan 20 – 50 % av hanarna kan leva i sådana månggiften (polygyni). Honorna däremot konkurrerar bittert inbördes, vilket tillskrivs att de inte får en talrikare avkomma som kan för de egna generna vidare, om de delar hanen och reviret med en annan hona.

Om en räv tar vipungarna i ett revir, kommer honan att uppfatta sin make som en loser (som misslyckades med revirförsvaret), och om hon väljer omhäckning i reviret så blir det oftast med en ny hane. Grannhanar i de omgivande reviren kan här se sin chans till dels ett utökat revir, dels till att få avkomma med ytterligare en hona, och kan därmed maximera sin egen genspridning.

I syfte att få en sådan chans finns tendenser till att grannhanar kan försvåra för en hane att bedriva revirförsvar, när räven kliver in i den sistnämnda hanens revir. Även om sådana beteenden kanske inte är typiska, kan de påvisa att relationerna hos viporna är betydligt mer komplicerade än vad man tidigare trott.

Ytterligare en strategi, som ett vip-par i ett resursstarkt revir kan ta till, är att kull nr 1 ruvas ut av honan + hanen och sedan övervakar hanen dessa ungar (vipungar är självförsörjande borymmare). Under tiden har honan lagt nya ägg i en kull nr 2, som hon sedan ruvar ut. Detta fenomen kallas dubbelhäckning, och ger där det kan praktiseras fördubblad ungproduktion.

Viporna häckar normalt sett i lösa kolonier, och de har ett välutvecklat kollektivt försvar, som allvarligt kan störa predatorernas ärenden i vipreviren. Viporna är inte speciellt kamouflagefärgade (även om ryggen har en brungrön nyans som kan stämma väl mot markfärgen).

Deras försvarsstrategi är snarast att de ska synas väl, dräkten innehåller mycket vitt och svart – synligt på långt håll, och boet läggs gärna högt i omgivningen på en tuva, så att ruvande fågel har koll på predatorer i omgivningen.

När en vipa upptäcker en kärrhök på inflygning mot kolonin, så går larmet, och inom sekunder befinner sig 10-20 vipor i försvaret, störtdykande mot kärrhöken, och dessutom i god samordning för optimal effekt. Den kolonistorlek som behövs för att detta försvar ska ge bra resultat, är minst 5 par. Ofta ser man hur kärrhöken undviker vipornas hemområden. Trots detta framgångsrika försvar – predationstrycket skördar i många kolonier 40 – 90 % av ägg/ungar.

Tofsvipan är fortfarande vanlig, men i likhet med många andra fåglar i odlingslandskapet så har under det senaste halvseklet beståndet i landet halverats. Forskarna har inte någon alldeles enhetlig uppfattning om vad orsakerna till detta kan vara, mer än att förändrade jordbruksmetoder är en av orsakerna.

För faktaunderlaget har främst Staffan Ulfstrands bok ”Fågelliv” konsulterats.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, privat ägo.