Lövstaspången, Asköviken. Slutet av juli 2015. Små sällskap av tranor har kommit in över viken och landat i de blötare delarna av strandängen. De går och plockar i dyn, bland många arter vadare: Ljungpipare, svartsnäppor, brushanar, grönbenor, med flera.

Plötsligt blir det oro bland tranorna, och jag försöker genom tubkikaren tolka vad det är som händer. Det finns en årsunge i flocken, redan nästan lika stor som de vuxna, men utmärkande sig genom en ganska jämngrå fjäderdräkt. Nu kan jag se att flera av tranorna antastar den unga, som får springa gatlopp, i förtvivlade försök att undkomma mobbarnas hot och näbbhugg. Vad som orsakat osämjan är höljt i dunkel.

Så följer det oväntade. Från flockens utkant, kanske hundra meter bort, rusar två vuxna fåglar mot händelsernas centrum, under vingflax och hårda trumpetstötar. Väl framme vid ungfågeln jagas mobbarna iväg, med fasthet och allvar i uppträdandet. Och de mobbande tranorna viker undan, samt upphör med mobbningsaktionen.

Min tolkning är att det är föräldraparet, som kommit till sin egen avkommas undsättning, och ställt krav på att ungfågeln har all rätt i världen att vara ifred inom flockens hank och stör. Ett krav som mobbarna accepterar, när det har framförts så kraftigt. Strax råder åter lugn i flocken.

En annan gång såg jag vid Rudöklippan, hur en tranpappa hjältemodigt jagade iväg två havsörnar, från hemområdet där två små tranungar fanns. Tranpappan stirrade ut örnarna med en psykande blick, och klev allt närmare. Vid femtio meters avstånd stod inte örnarna ut längre, de flydde området hals över huvud.

Av sådant kunde man dra slutsatsen, att tranor är goda föräldrar. Men är de verkligen det? Här vid Asköviken har jag också sett något som jag inte förstår. En tranfamilj gick fridfullt i rad på strandängen, först föräldrarna sedan två små årsungar.

Plötsligt vänder sig den större ungen mot den mindre, och attackerar den med våldsamma näbbhugg. Minstingen trillar omkull, och är helt försvarslös mot sitt äldre syskon, men kommer på benen och springer undan. Detta upprepas gång på gång, Och föräldrarna gör absolut ingenting för att styra upp situationen!

Det är ganska uppenbart, även om jag slapp se det vid detta tillfälle, att minstingen i familjen förr eller senare kommer att dödas av sitt större syskon. Tranor lägger två ägg, och två ungar kläcks vanligtvis. En tranfamilj av lite äldre modell har emellertid oftast endast en ungfågel, vilket betyder att konkurrensen mellan syskonen väldigt ofta leder till att det mindre syskonen dödas av det större.

Tranföräldrarna försvarar alltså hjältemodigt sin avkomma från externa fiender, men om ungarna internt i familjen dödar varandra, så är detta en icke-fråga för föräldrarna. Jag skulle vilja få en förklaring på, hur det i vanliga fall så logiska naturliga urvalet här har kunnat stödja ett så irrationellt beteende.

I folktro och sägen har tranan haft en riklig plats. Redan Olaus Magnus illustrerade i ”Historia om de Nordiska folken” år 1555, att tranan kom med ljuset på våren. Från 1700- och 1800-talen finns många uppteckningar om detta i Sverige. Exakt vilken dag som tranan återkom med ljuset har varierat en del. I Kumla menade man att denna ljusets dag inträffade 12 mars. Den allmänna uppfattningen kopplade tranan och ljusets återkomst till Vårfrudagen (22-28/3).

Efter det att tranan kommit tillbaka från södern, så behövdes inget ljus under kvällarna i stugorna, ansågs det. Tranans återkomst var en ljusets och glädjens tecken, och i samband därmed uppstod många lokala lekar. Speciellt för barnen var dessa en fest.

Från Småland finns upptecknat, att på vårdagjämningsdagen (20 mars) blev barnen tvättade och fick krypa till sängs i rena nattkläder, utan att ljus tändes. Under spänning väntade de sedan på att tranan skulle komma. Tranan, som var en utklädd vuxen, kom sedan in i rummet. Utklädnaden bestod av ett sort vitt lakan, och ur denna stack en arm ut, där handen formade en näbb, Tranan ropade under bugande gång: tri-tro, tri-tro.

Sedan delade tranan ut en strut med godis och kakor till vart och ett av de barn som varit snälla. Men för den som varit stygg, tog tranan fram björkris som varit dold under förklädnaden, och gav lite smisk. Sedan gick tranan ut ur rummet, ropandes tri-tro, tri-tro. Men strax återvände tranan och tröstade den som fått smisk, och även den fick en strut med godis.

Många liknande lekar och upptåg har utspelat sig i vårt land, när tranorna återkom på våren, såsom att ”springa trana”, eller att ”kasta trana”. Efter tranornas återkomst var det vanligt att det bjöds på ett ”meraftonsmål”, mellan middag och kvällsmål, vilket var rimligt med tanke på att dagarna blivit längre.

Dessa lekar markerade att vegetationsperioden nu tog sin början, och att den kalla årstiden gick mot sitt slut. Det innebar en glädje, i en tid då vintrarna ofta var nödtid, att få markera ljusets och värmens återtåg.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.