I toppen av den stora pilen ute på strandängen vid Asköviken, brukar en varfågel ofta sitta och spana vintertid. Så var det för ett halvsekel sedan, och så är det ännu. Samma varfågel kan hålla vinterrevir flera år i sträck, men naturligtvis är det många generationer varfåglar som i tur och ordning valt detta område som vinterrevir. Här finns ängsmarker med gott om möss och sork.

Varfågeln häckar främst i norr, i vårt land. Flyttningen sker till södra eller mellersta Sverige, eller ännu en bit längre söderut. Under fågelfattiga vintrar här i Västmanland är det alltid trivsamt att ställa in tubkikarens fokus på en varfågel. Fågeln bjuder alltid på upplevelser. Först sitter den i en topp, svängandes med den långa stjärten. Trots storlek som en medelstor tätting, har denna art ett levnadssätt som påminner om en rovfågel.

När fågeln får syn på ett tilltänkt byte, mus eller mes, så lämnar den sin spaningspunkt, och flyger ner marknära. Jakten mot bytet sker i skydd av grästuvor och vassar. Och det är då jag alltid förlorar den ur sikte. Som en kompensation för att inte få se hur jaktens fortsättning går, målar jag min bild. Hinner musen ner i sitt hål? Eller kommer fågelns kroknäbb att enda dess liv, med ett kraftigt hugg? Betraktaren avgör.

Enligt gammal svensk folktro innebär det otur att se en varfågel. Man kan tänka sig att detta hängde ihop med varfågelns ”grymma” vana att spetsa sitt byte på taggar och törnen, för att äta av vid senare tillfälle. Vid Asköviken har jag sett en näbbmus som spetsats på taggtråd. För denna sin vana har fågeln fått lokala namn som slaktarfågel etc.

Varfågeln användes förr i ett skede av människors falkjakt. Jakt med dresserade fåglar har skett under många århundraden. I Sverige användes mest hökar. Falkfängare från Europa gjorde dock resor i Norden för att fånga främst jaktfalk. Vid infångande av falkar användes varfåglar. De har egenheten att ge till ett tydligt skrik, vid åsynen av någon rovfågel. Arten är hård på rovfågel, exempelvis har jag vid Asköviken sett en varfågel som ettrigt mobbade en i ett träd sittande havsörn. Namnet varfågel syftar på varse, vaksam.

När en vild falk närmade sig, ropade varfågeln. Falkfängaren var dold, men visste att vid varfågelns rop, genom att dra i en lina, få en duva att sprattla, och fånga falkens uppmärksamhet. Genom diverse knep hamnade falken sedan i ett nät, och blev om allt föll ut som planerat, fångad.

Efter detta följde en lång dressyr, innan falken kunde användas till så kallad falkjakt. Detta skedde framförallt i Syd- och Mellaneuropa, som ett överklassnöje. Den alltmer utbredda falkjakten i Frankrike upphörde exempelvis efter Franska revolutionen.

En annan egenhet hos varfågeln är sången. Hos oss kan man i april få höra det ljuvligaste kvitter från arten, där melodiska visslingar, klickljud och härmningar av andra fåglar ingår. Inte alla tycks dock ha uppskattat fågelns ljudyttringar. Den franska vetenskapsmannen och biologen Buffon skrev om varfågelns läten, i sin Naturalhistoria:

”Då (om hösten) sjunger han med olika ljud. Under vintern förändras hans röst, så att han skriker. I afseende på hans skri och hans elakhet har man jemfört honom med arga och trätgiriga qvinnor och detta med skäl; men lyckligtvis behöfva vi icke ofta denna jemförelse”.

Buffon var samtida med Linné, och en stark kritiker av denne. Enligt Buffon var människan Skapelsens krona, och därmed naturens högsta förvaltare. Exempelvis ansåg han att hästen och hunden hade skapats enkom för människans skull. För alla arter fanns en punkt i historiens gång, där de hade skapats.

Den systematiska ordning som Linné tillskrev naturens arter, var alltför fragmentiserad för att tilltala Buffon. För honom gällde det att berätta en sammanhängande och begriplig verklighet, en historia där arterna agerade utifrån människans överlägsenhet. Buffon rönte mycket stor aktning som vetenskapsman under mitten av 1700-talet.

Så här beskrev han om varfågeln:

”Han anfaller Skator, Kråkor, Kyrkofalkar, hvilka alla äro större än han. Han slåss icke blott för att försvara sig, utan han anfaller ofta och alltid med fördel. En Glada, en Qvidfågel, en Korp, nalkas de händelsevis hans bo, flyger han på dem, sårar dem grymt och jagar dem med så mycket hetta, att de fly, ofta utan att våga återkomma….Understundom slutar denna strid med begge kämparnes nedfallande och död… Man har äfven sett honom fånga Rapphöns och Harungar”.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.